Senaste artiklar

Good enough?

Den senaste tiden har jag irriterat mig en del på översättningar. Anmärkningsvärt många av de utländska böcker jag läser på svenska är nämligen riktigt dåligt översatta. Och sämre riskerar det att bli framöver.

Intressant nog finns det en hel del andra områden där vi med mycket mindre tvekan accepterar ett dåligt språk. Sedan lång tid tillbaka förser amatöröversättare blixtsnabbt piratkopierade filmer och tv-serier med undertexter. Ibland är dessa bra, ibland okej och ibland skrattretande dåliga.

Spelar det någon roll? Blir vi irriterade?

Inte egentligen. Good enough räcker.

I själva verket framstår just good enough som ledordet för många av de tekniska lösningar vi omger oss av. En lågupplöst avi-film duger lika bra som HD-versionen – bara vi får tillgång till den i exakt det ögonblick vi vill.

Nästan all teknik kommer i ett flertal skepnader samtidigt. Men vinnaren är i längden sällan det som är bäst (vad gäller teknisk kvalitet), utan istället det som är good enough. Inte det bästa, inte det sämsta – utan det mest smidiga och prisvärda mellanläget. Och när priset är gratis är vi så klart extremt överseende med kvaliteten.

Eftersom vi allt mer vänjer oss vid att digital kultur är just gratis, tror jag också att vi allt oftare kommer att nöja oss med att ha okej som lägstanivå.

Jag brukar sitta och irritera mig på Facebookappen. Den är långsam, trög, hänger sig, står och tuggar, missar att meddela mig saker. Egentligen har jag bara en önskan: att den ska funka. Den behöver inte bli mycket bättre. Den behöver inte slå mig med häpnad. Nej, jag vill bara att den ska funka okej. Vilket egentligen är en väldigt märklig inställning att ha till en så viktig och framgångsrik tjänst som Facebook. 

Spotify är en tjänst som funkar okej på de flesta plattformar. Den hänger sig nästan aldrig, startar snabbt och ger mig omedelbart svar när jag söker efter artister. Good enough. Inte bryr jag mig om att jag inte kan kolla omslagen i större format eller ens få rätt information om när en skiva egentligen gavs ut (i original). Nej, bara allt fungerar.

Vad är då problemet? Tja, någonstans och någon gång flödar nog good enough-kulturen tillbaka till även de sfärer som aldrig tidigare nöjt sig med okej. Förlorar vi något då? Antagligen.

 

Rädslan för internet – och några av effekterna

Jag möter den nästan alltid när jag föreläser, rädslan för internet.

Och jag har en bestämd känsla att den aldrig varit så stor som den är just nu.

För några år sedan handlade diskussionen ofta om ”ungdomars” laglösa beteende (vanligast var fildelning, hackande eller näthat), men sedan en tid tillbaka är det allt fler som spontant tar upp frågan om faran med storföretagen.

Den här synen på framförallt Google, Facebook och Apple som hot sammanfattas i dag på ett utmärkt sätt av Paul Frigyes i DN.

Paul, som ju är en klok person, glömmer så klart inte att säkra upp sin text med tre meningar:

Men givetvis har utvecklingen också förträffliga inslag. De sociala mediernas transparens är otvivelaktigt en kraft för jämlikhet och insyn. Och den kvartett som nu dominerar den digitala arenan är inte för alltid given.

Ungefär samma storleksförhållande känner jag igen när jag diskuterar internet, delaktighet och demokrati med politiker och beslutsfattare. Man noterar, kort – så där i bifarten – att det måhända finns något bra med verktygen, och riktar därefter in 99,9 procent av samtalet på hotbilden. Som man sedan tar som ursäkt för att inte engagera sig i delaktighet.

Att ta diskussionen vidare är svårt, ibland omöjligt. Bland annat beror det på att intresset för fördjupad kunskap inom området är påfallande litet. Som Joakim Jardenberg skriver som svar till Paul Frigyes: jo, det finns alternativ, jo, det finns verktyg att begränsa insynen. Och om man nu ser det som att det är ett verkligt hot som på kort tid seglat upp – varför då inte också diskutera vad man kan göra åt det?

Mitt största problem, både med Paul Frigyes artikel och med den diskussion som jag möter när jag är ute och pratar om demokrati och delaktighet med makthavare, är sammanblandningen av digital kultur och statlig övervakning. För när man smälter samman dessa två missar man också poängen i det kulturskifte som just nu pågår och den maktkamp som inletts på grund av det. Så här skrev jag för tre år sedan, efter FRA-debatten:

Den personliga transparensen är en effekt av en framväxande kultur. Men myndigheternas övervakning är inte ett utslag av denna kultur, utan ett direkt och medvetet hot mot den.

Det är en bild av verkligheten som jag fortfarande står fast vid. Från mitt perspektiv gör detta att det ämne som Paul Frigyes tar upp blir tämligen komplext. Ja, det är ett ämne som är viktigt att diskutera. Våra liv utspelar sig i allt större utsträckning på ett slags nya offentliga platser, där allemansrätten inte är självklar (men för den skull inte omöjlig att bygga in).

För att bevaka våra rättigheter på dessa platser krävs en fördjupad diskussion. Samtidigt vilar det ett stort ansvar på de inflytelserika traditionella medierna att i mycket högre grad än i dag problematisera ämnet och gräva djupare.
Rädslan för nätgiganterna håller på att växa sig så stor att den står i vägen för politiker som funderar på att utöka kontakterna med medborgarna. Den diskussion om problem och hot som de gärna deltar i så länge den bara skrapar på ytan, hindrar dem inte på något sätt från att utöka den statliga övervakningen, men får dem att backa från initiativ som skulle kunna utvidga demokratin.
I ett sådant läge behövs en sak: mer kunskap. Vem levererar den till de makthavare som inte deltar i diskussionen på nätet?

UPPDATERAT: Artikeln är nu bakom DN:s betalvägg. Läs mer om det hos Joakim Jardenberg, som har en skärmdump av den och passa gärna på att fundera ett varv till på det här med #socialbetal som jag tog upp i mitt förra inlägg.

 

#socialbetal och vad som händer bakom betalväggen

Betalar du för mycket för dina bolån? Med den frågan hakade SvD nyligen på twitterdiskussionen #sägdinränta och lyckades med hjälp av tusentals låntagare på kort tid skapa en helt ny karta över ränteläget.

SvD:s arbete är ett lysande exempel på social journalistik, det vill säga hur redaktioner kan gå hand i hand med sina läsare och tillsammans skapa något som de inte hade klarat av på egen hand.

Men det är antagligen också en bra ingång för en diskussion om sambandet mellan social journalistik och en tidnings tillgänglighet.

För tillfället går en rad svenska tidningar mot betalväggslösningar. Trenden, som så klart kan komma att skifta i takt med försöken, verkar just nu vara att en viss del av materialet ligger ute gratis, medan den som betalar får till gång till hela tidningens material – det vill säga inte bara de texter och bilder som publiceras i pappersversionen, utan också det historiska arkivet.

Men i och med att man lämnar den öppna webben och lägger sitt material bakom en betalvägg, gör man det också knepigt att vara social. Läsarna kan på vissa håll ändå dela materialet (en trend här kanske kan vara att öppna upp för delning via exempelvis Facebook), men hur man än vrider och vänder på systemet skapar man trots allt en tröskel som läsarna måste ta sig över om de vill sprida artiklarna till andra. Det krävs plötsligt en ansträngning för att dela materialet – om än så bara en inloggning.

Betalväggar behöver så klart inte i sig innebära döden för allt socialt. När frågan diskuterades på Twitter för någon dag sedan togs bland annat Spotify som exempel – en tjänst där användarna är väldigt sociala, trots att de betalar för innehållet.

Men social journalistik handlar inte bara om att göra det möjligt för läsare att använda sig av journalistiskt material i sitt digitala liv – dela det, kommentera det och så vidare – utan även om redaktionernas möjligheter att använda sig av läsarna som kunskapskälla.

Exemplet från SvD är därför så talande. Räntejobbet är lyckat tack vare att det inte i första hand endast söker information från tidningens betalande läsare, utan eftersom redaktionen har dragit nytta av den kunskap som finns hos en mycket bredare grupp. Ju fler som deltar, desto sannare blir bilden.

Så hur ser då strategierna ut för social journalistik inom de tidningar som nu lanserar betalväggar? Och hur tänker man sig att man ska bedriva social journalistik med det material som redan från början är tänkt att hamna bakom väggen? Jag har hittills inte stött på särskilt mycket tankar om detta.

Mot bakgrund av den breda diskussionen om #journalistroll, som jag initierade för lite mer än ett år sedan, tror jag att det skulle vara intressant att prata lite mer om huruvida det egentligen finns en motsättning här och hur den i så fall ser ut.

För mig ligger det i alla fall en knepighet för utvecklingen av social journalistik i det faktum att betalväggen fokuserar på publiken, medan journalistiken har som mål att fokusera på allmänheten (åtminstone i de fall den gör anspråk på att säga något om samhället i stort).

Ett språk-PS: Social journalistik finns egentligen inte som begrepp på det här sättet. Begreppet socialjournalistik, det vill säga journalistik som tar upp sociala förhållanden har dock använts under lång tid.  När jag googlar ser jag att social journalistik har förekommit som direktöversättning från engelskans ”social journalism” några gånger, men jag tycker att ligger ganska bra i munnen och testar alltså att använda det här.

Alla artiklar