iA


Featured Article

andersmi

Senaste artiklar

Förr

 

 

 

Det var så nyss att det nästan är nu, men bara nästan – tiden då “samhällsinformation” kom via posten och den spam vi ville freda oss ifrån var av papper. image

De 20 bästa mellanvårslåtarna

Inspirerad av Blondinbenna tänkte även jag sammanfatta mellanvåren (den tidiga våren är januari till februari och den sena är april till maj, så därför bör ju tiden mellan februari-mars kallas mellanvår).

Här kommer alltså mina 20 favoritlåtar av det jag lyssnat på den senaste tiden.

 

Bill Pritchard: Trentham

Håkan Engström på Sydsvenskan tipsade mig om denna i ett mail med texten ”Detta borde du gilla”. Helt rätt. Trentham är en perfekt powerpoppig vårlåt, full av delar som jag är oerhört svag för – från textens urbrittiska småstadsbetraktelser till alla detaljer (klockspelet, gitarrerna, hihatskramlet och det fulländade slutet). Helt oemotståndlig.   

Steve Nieve: I Do Not Miss You (Nostalgia #2)

Jag vet fortfarande inte om det här är Steve Nieve som själv sjunger tillsammans med Glenn Tilbrook. Men det är det kanske? Väldigt många vibbar från det tidiga 80-talet. Med lite mer nerv och stök och ungdomlighet hade det kunnat vara Madness från The Rise and Fall-tiden. Och en fin text om att man bör vara lite försiktig med nostalgi, även om den ibland är lockande. Sedan är det något med dialekterna och sättet att sjunga som är så skönt att vila i. Vilket ju så klart för min egen del ironiskt nog bara handlar om nostalgi och något jag faktiskt saknar nu när alla sjunger… ja, ni vet – så där.

Joan As Police Woman: Holy City

Joan Wasser blir bara bättre och bättre. Jag ser verkligen fram emot 3 maj, då hon kommer till Mejeriet. Missa inte!

Mac Demarco: Salad Days

Kanadensaren Vernor Winfield McBriare Smith IV hade en rätt bra anledning att skaffa sig ett lite mer catchy artistnamn. Jag stötte först på honom när hans ”Ode to Viceroy” blev indieviral och dök upp i topp på Spotify-appen Any Decent Music, som för övrigt är en bra källa till ny alternativmusik. Det är stora portioner hemmainspelad charm här. Stilen kallas tydligen för “blue wave”, “off kilter pop” eller “slacker rock” (haha!), medan han själv föredrar att säga “jizz jazz”. Personligen skulle jag nog säga att det här är The Kinks, men det spelar kanske inte så stor roll. Eller förresten, det gör det ju. Stor öronmask-varning på denna depplåt.

Metronomy: Monstrous

Retrovågen fortsätter att svepa över oss, men det mesta av psykedelicaindiepopen är ärligt talat inte särskilt spännande. Jag föredrar The Dukes of Stratosphear i 99 fall av 100. Metronomy är dock ett undantag som är värt att återvända till efter första lyssningen. Inspelad i retrostudiornas retrostudio, Toerag i London (byggd för att vara en kopia av en 60-tals-studio), är det här trots allt något mer än bara en pastisch. Sparsamt men ändå lite koko-knepigt och samtidigt over the top-dramatiskt. Och precis som det ska vara med låtar som är uppbyggda med en retlig repetitiv slinga, så kommer till sist en liten belöning (vid 2:41 och framåt).

Real Estate –Talking Backwards 

Kanske är det här min egen retrovåg, för det hade ju kunnat vara 1991. Lite som att komma in i ett hem med samma möbler som man har själv.

Ryley Walker: The West Wind

24-åring från Chicago som låter extremt mycket som Bert Jansch (som är en av mina stora favoriter). Jag gillar gitarrspelet väldigt mycket. Begåvat.

The War On Drugs: Red Eyes

Jag såg Kurt Vile på Mejeriet för en tid sedan. Det var stundtals fantastiskt bra, även om man kunde hoppats på att han emellanåt visade att han levde åtminstone liiite bakom hårgardinen. The War On Drugs ligger av förklarliga skäl ganska nära Kurt Vile, fast med just de där extra hjärtslagen i minuten. Gemensamt för både Vile och The War On Drugs är att de har en egen tidsuppfattning. Att Red Eyes är 4:59 lång även om den borde vara 3:30 är alltså helt normalt. Extra kul är förstås att också War On Drugs kommer till Mejeriet, den 17 maj. Och visst låter det lite Lindsey Buckingham ibland?

Morrisey & Marshall: I’ve Got A Plan

Jag vet ingenting om Morrisey & Marshall. Jag hittade den här via Blondinbenna och blir glad av den. Gissar att Morrisey är glad över att han inte är soloartist.

Withered Hand – Black Tambourine

Den här hittade jag via Justin Curries twitterkonto. Justin gillade låten ”California” och kallade den “instant classic”, men själv gillar jag nog den här bättre. (Omslaget är den här vårens fulaste, men man kan inte få allt.)

Chip Taylor – Block Out the Sirens of this Lonely World

Chip Taylor skrev “Wild Thing”. Han är bror med Jon Voight. Klart man undrar vad han tar för sig 2014. När jag hörde den här var det som om allt stannade. Block out the sirens of this lonely world! Vilken fantastisk mening! Men vad betydde texten egentligen? Även om jag inte förstod sammanhanget kändes varje ord så oändligt gripande. Redan de första raderna fick mig att stanna mitt på gatan: ”And hold on. Don’t say nothing. Take a deep breath and let it out. And block out the sirens of this lonely world – and know how great you are”. Och sedan sjunger han om ”Ingrid”, ”Trondheim” och att tända ett ljus med hjärtat och att vi nog ska klara av det. Jag var ju tvungen att googla. Det visade sig att Chip Taylor var i Norge under Breiviks terrorattack 2011 och referenser till tragedin därför finns utspridda över hela skivan.

I en intervju med CTM Edge säger han så här:

”The album title is just one of those things that just flew by me. The [album’s title track] came so fast. I was in my 15th floor apartment in New York with the door to the terrace partly open. Sometimes I hear sirens go by, and they disturb me when I’m trying to write my songs or whatever. But on this particular occasion, I took the sound of the sirens with me into a song. The idea is that it’s really a kind of prayer to some people I know. I took them on the journey with me, and it’s a prayer to find some peace.”

Den får mig fortfarande att stanna i stegen.

The Stray Birds – Dream in Blue

Jag har ingen relation till The Stray Birds. Men någonstans hörde jag den här och den är bara så fin. Och tjusigaste solot vid 1:49.

Johnny Foreigner – Le Sigh

En av låtarna på den här skivan heter Riff Glitchard. Jag vet inte alls vad Le Sigh handlar om men jag gillar partiet där de sjunger “of a copy, of a copy, of a copy” (1:17) och attityden väldigt mycket.

Damon Albarn – Lonely Press Play

Damon Albarn gör som bekant till sist en skiva som låter som Damon Albarn och det är faktiskt värt att fira. Massor med kul detaljer överallt och en riktigt bra Albarn-låt.

We Are Scientists – Sprinkles

Oj vilken 80-tals-vers. Men hela vitsen med låten ligger så klart i skramlet i refrängen.

Timbre Timbre – Hot Dreams

Hej Richard Hawley! Men det här funkar fint, hur som helst.

Kelley Stoltz – Marcy

Kelley Stoltz är en av mina favorithemmasnickrare. Han brukade spela in sina skivor i sitt hus. Nu har han flyttat ut i garaget och verkar ha det trevligt där. En hel del retro så klart, men på rätt sida gränsen för min del.

Jimi Goodwin – The Ghost of the Empties

Jimi Goodwin sjöng i Doves, som jag aldrig lyssnade på. Jag gillar den här, som låter en hel del som det Paul Weller sysslat med på sistone.  Jag gillar det där stora. I lagom doser.

Ben Watt – Spring

Jag är så barnsligt glad över att Ben Watt är tillbaka att jag inte bryr mig om att Bernard Butler är överallt, hela tiden.

Steve Nieve – Las Plus Jolie Langue

Robert Wyatt sjunger på franska tillsammans med Steve Nieves franska fru Muriel Teodori. Steve Nieve gav låten till Wyatt eftersom ”Bill tycker om att sjunga på franska”. Allt för få gör det nu för tiden.

 

 

 

 

 

 

Mer om crowdfunding

Mitt förra inlägg skrevs lite fort och de delar som handlade om kommunen uppfattades som lite slängiga och generaliserande, vilket inte var meningen. Jag ska försöka förklara lite bättre här.

Så här skrev jag:

Personligen tycker jag att det är märkligt att inte någon på kommunen ser det här som varumärkesbyggande för staden och shoppar de resterande exen som behövs (när jag föreläste för kommunen för ett tag sedan fick jag en dalahäst i glas som talarpresent), men det har ju varit uppenbart sedan länge att något sådant intresse inte finns. Alltså är det upp till oss själva att fixa vår egen historieskrivning. Och visst, jag kan tycka att det är okej. Det ligger både i linje med kulturen det handlar om och visar också om det verkligen finns ett intresse – på riktigt – för ämnet. Inga skattepengar slösas bort.

Det här ska inte tolkas som något surmulet gnäll över att inte kommunala pengar slussats till projektet. Återigen: jag kunde ha varit tydligare. De avslutande meningarna är kanske viktigast. Det finns poänger med att den här typen av projekt dras igenom på egen hand.

Men “någon på kommunen” kan ju handla om mer än direkt kulturstöd (vilket för övrigt de bakom projektet heller inte sökt). Det skulle ju kunna vara någon på turistbyrån som köper in 20 böcker istället för 20 dalahästar i glas. (Det tog mig lång tid innan jag förstod varför turistbyrån i Lund hade dalahästar. Svaret är – antagligen – att turister från andra länder vill köpa “svenska” saker när de är på besök i Sverige.)

Det skulle också kunna handla om samtal. Politik är ofta just det. I det här fallet hade politiken kunnat peka på projektet och sagt: Titta här, det här var ju spännande. Sådant här vill vi se mer av. Och sedan ställa frågan: Vad skulle vi mer kunna arbeta tillsammans med? Om nu kommersiella Bilder i Syd gör sina bilder tillgängliga för ett sådant stadshistoriskt projekt – vad gör vi med våra arkiv? Hur ökar vi tillgängligheten och stärker delaktigheten? Är de digitaliserade? Varför inte? Vad hade nyttan varit? Och så vidare. Ett sådant samtal hade i sig säkerligen genererat de sista bokköpare som behövs för att ro Olympenboken i land.

Crowdfundade projekt ställer också en intressant fråga om i vilket skede politiken egentligen ska komma in. Och nu pratar jag allmänt, inte om Olympenprojektet. Idag kommer politiken ofta in i första skedet: som startfinansiär. Det är viktigt och bra och kommer att behövas även framöver. Men crowdfundade projekt pekar mot ett annat arbetssätt, där politiken kanske snarare (om den ska kunna vara involverad) behöver kunna agera snabbt och litet och ge den sista knuffen istället för den första.

 

Alla artiklar