Senaste artiklar

Juholt och medierna

Nej, jag var inte på Socialdemokraternas VU-möte. Jag satt inte ens utanför.

Men jag tror mig ändå kunna vara säker på en sak: det var inte politik de pratade om därinne – utan medier.

Juholts kris kan visserligen sägas ha tydliga politiska dimensioner – med en starkt splittrad socialdemokrati involverad i ett märkligt skyttegravskrig med sig själv – men mest av allt var detta en mediekris, dramatiserad (här står vi nu utanför VU-mötet och ser hur en bukett röda rosor levereras!), paketerad (opinionsundersökningen visar svikande siffror!) och formulerad (han måste avgå!) av journalister. Det var detta Socialdemokraterna hade att hantera. Det var detta som ledde till den oundvikliga avgången.

Ur ett demokratiskt perspektiv vilar det något djupt sorgligt över den roll som medierna numera spelar inom politiken, särskilt eftersom all självreflektion inom kåren oftast lyser med sin frånvaro.

I oktober 2011 skrev jag så här i en krönika, när Juholts boende var den centrala frågan för den politiska journalistiken:

Det vi kallar för drev är en beteckning på när en något så när samlad journalistkår rusar åt samma håll, fokuserar sina resurser på ett enda mål och tävlar om att hitta nya vinklar på ämnet.

Under de dagar när intensiteten i en sådan bevakning är som starkast, existerar inga gråskalor. All balans läggs åt sidan, liksom diskussionen om kärnfrågorna (i det här fallet hyres- och resersättningarna). I stället tar dramaturgin över. Plötsligt handlar det inte längre om sakfrågorna, utan om spelet: Faller makten? Vem tar över?

Ett sådant läge är omöjligt att hantera för den som befinner sig mitt i stormen. Det går inte att besvara några frågor, för de handlar inte längre om det som satte igång karusellen. Rubrikerna förändras och lyder nu: ”Jag tänker inte avgå”, ”Han tar ingen time-out”, samt ”Fler krav på Juholts avgång”.

Opinionsundersökningar görs som naturligtvis landar i att folk tycker att Juholt borde avgå och dessa bollas tillbaka till huvudpersonen, som väljer att inte kommentera dem – vilket raskt analyseras av experter som kommer fram till att det var ett felaktigt strategiskt val, och så snurrar allt ett varv till.

När stormen nu bedarrat något, träder chefredaktörerna fram och tar ansvar på ett annat sätt än tidigare. Öppet skriver de om sina val och på vilka grunder de anser bevakningen relevant. Det är bra och skapar förståelse för journalistiken. Men problemet med dreven är inte de enskilda redaktionerna var för sig – utan alla medier tillsammans. Det är den samlade journalistiken som skapar våra bilder av Juholt-affären, det är den totala intensiteten som påverkar våra ställningstaganden.

Varför ville då medierna avsätta Juholt? Det enkla svaret är: det ville de inte. Den som letar efter dolda agendor hos journalisterna, kommer inte att hitta några. Om vi däremot vidgar bilden något, är det inte alldeles svårt att se att en samlad yrkeskår skapar journalistik som syftar till att fälla den som hamnar i Juholts läge, oavsett vem det är. Och det gör att ”brottet” i någon mån reduceras till en enda sak: de personer som utsätts för drev har gjort sig mediedramaturgiskt sårbara.
Att detta i dag är det värsta som kan hända en person i ledande befattning säger så klart något om mediernas makt. Men också något om vilka framtida politiker vi kommer att få.

Här ligger den stora frågan, oavsett vilken politisk hemvist vi har. Att jag ser Juholts avgång som en sorglig dag för svensk journalistik beror inte på några som helst politiska ställningstagande, utan att jag är övertygad om att framtiden för oss alla faktiskt blev lite sämre.

Mer ordmätning

Detta är en bild av antalet artiklar som nämner Håkan Juholt. Vad berättar den om journalistiken?

Mer om eboksbrottningen

Bibliotekens eboksbrottning kan ses som ännu en spegel av hur svårt vi har att förhålla oss till digital kultur: bara genom att total ignorera fördelarna kan vi lösa affärsmodellen. Samtidigt måste vi låtsas att saker är något helt annat än de faktiskt är och att vi egentligen lever i en annan tid än vi gör.

Så skrev jag för ett år sedan, när det började stå allt mer klart att biblioteken målat in sig i ett hörn när det gällde dilemmat med eboksutlåningen.

När nu Författarförbundet går ut och förordar just en sådan ordning – där man låtsas att en ebok är en fysisk bok och därmed bara kan lånas ut en gång i taget (och där nästa låntagare tvingas vänta på att den ”lämnas tillbaka”, ser det mesta ut att vara klart. Alla är med på tåget.

Fortfarande lyser dock den politiska diskussionen med sin frånvaro. Kulturministerns syn, att det här är en fråga för parterna att lösa, tycks vara tongivande.

Men förutom att man på punkt efter punkt kan ifrågasätta det kloka i den inslagna vägen, framförallt om man blickar framåt och funderar över vilka konsekvenser detta kommer att få för biblioteken, så finns det fler märkligheter med dessa ställningstaganden kring ebokens framtid på biblioteken.

En sådan är varför Författarförbundet inte frågat sina medlemmar innan de fattade sitt beslut. Att en liten centralt placerad samling människor (som under lång tid varit påverkad av en tämligen ensidig upphovsrättsdiskussion) tar ställning i komplexa digitala kulturfrågor utan att föra ut diskussionen till en bredare grupp, börjar allt mer bli en olycklig tradition för skråorganisationer och fackförbund när det handlar om digitala frågor.

Hur många av dessa organisationer fråga till exempel sina medlemmar innan de gick ut och krävde att internetoperatörerna skulle ”ta sitt ansvar” 2008?

Ställer man den här frågan rakt ut, brukar man få svaret att årsstämman gett dem mandat att jobba i den här riktningen, vilket nästan alltid bara är sant om man väljer att se sanningen som ett gummiband som går att töja på hur mycket som helst. Så frågan kvarstår till dessa organisationer: vari ligger faran med en öppen, publik och delaktig debatt kring ämnen av den här typen?

Gräver vi lite djupare i biblioteksfrågan hittar vi dessutom fler saker värda att fundera över.

Som det ser ut nu kommer varje blibliotek att bygga upp en egen ebokstjänst. Ska en person som bor i Kalmar låna en ebok, gör hon det från sitt lokala bibliotek. Ska en person som bor i Lund låna samma ebok, gör han det därifrån.

Vilket då är ytterligare ett sätt att låtsas att ett eboksbibliotek är ett fysiskt bibliotek (på samma sätt som man, när man väl lånat boken, låtsas att den är gjord av papper och måste lämnas tillbaka innan någon annan kan läsa den).

Om man ville hushålla med sina pengar och följa den digitala logiken, skulle man så klart nöja sig med att bygga upp en central tjänst på till exempel KB, varifrån alla böcker sedan lånades. I stället kommer nu alla bibliotek få använda en del av sina budgetar för att sköta om sin teknik.

Framöver kan man därför också tänka sig att biblioteken kommer att få brottas med frågeställningen vem som egentligen ska få låna från vilket bibliotek. Något som i och för sig faller väl in i underhållningsbranschens tradition av regioninlåsning för sina produkter.

 

Alla artiklar