iA


Kortminne VIII

by andersmi. Genomsnittliga lästid: about a minute.

Jag minns hur vi diskuterade vilket kassettband som egentligen var bäst.

Och hur det egentligen var en meningslös diskussion eftersom alla hade usla anläggningar i vilka allting lät precis lika dåligt.

Men ändå. Hur skulle man välja?

Vissa föredrog Sony, andra Agfa, Fuji, TRACK, Philips, Denon, Scotch eller BASF (Badische Anilin und Soda Fabrik, fortfarande roligt att säga).

Själv gillade jag TDK. Det betyder ungefär Tokyo elektronik och kemikalier, fast det hade jag ingen aning om då.

Kassettbanden överröste oss med valmöjligheter, av vilka vi inte förstod någonting.

Fe2O3 eller CrO2? Eller Fe3O4? Det var bäst att inte fråga.

Hur skulle man tyda Type I, som krävde 120 µs? Eller IEC Type II, som krävde 70 µs? Och vad i hela världen var egentligen µs?

Eller skulle man helt enkelt strunta i dessa val och köra FeCr som även kallades IEC Type III?

De som var riktigt hardcore körde metall. IEC Type IV. Men hade man inte rätt bandspelare sades det att metallbanden skulle förstöra apparaten.

Dessutom fanns det tidsval att göra. Det tillverkades faktiskt C10, C15, C20, C30, C40, C46, C50, C54, C64, C70, C74, C80, C84, C90 – och till och med C100, C105, C110, C180 och C240. Även om många av dessa så klart var ovanliga och där de sista var i stort sett omöjliga att använda: banden var så tunna att de lätt gick sönder eller skadades, de krävde en stark motor för att kunna spelas och tog en evighet att spola tillbaka.

Inga kommentarer till ‘Kortminne VIII’

Lämna en kommentar