iA


På väg mot social läsning: del 1

by andersmi. Genomsnittliga lästid: about 2 minutes.

Det här är en serie inlägg med tankar om social läsning.
Men jag tänkte starta från början.

Vår historia av skriftspråk är inte så fasligt lång. De äldsta skriftspråken, som den sumeriska kilskriften och de egyptiska hieroglyferna, är lite mer än 5 000 år gamla.

Boktryckarkonsten är så klart ännu yngre. Och den allmänna läskunskapen kom, historiskt sett, alldeles nyss.

Allt detta vet vi. Ändå är vi ganska omedvetna exakt hur kort tid vi egentligen har haft ett gemensamt och utbrett läs- och skriftspråk som verkligen gäller för något som vi skulle kunna kalla för ”alla”.

I Sverige har vi visserligen en lång och stolt tradition av läskunnighet. Redan när folkskolan infördes år 1842 var läskunnighet ett antagningskrav. Tack vare kyrkan hade svenskarna varit tvungna att lära sig läsa långt tidigare. Ända sedan 1686 års kyrkolag var läskunnighet ett krav för alla svenskar som ville bli vuxna. Ville man ta emot nattvarden, krävdes att man klarade nattvardsförhören, vilket betydde att man behövde kunna läsa psalmer, böner och katekesen.

Men nu är läskunnighet inte samma sak som skrivkunnighet. Och skrivkunnigheten i landet började öka först mot slutet av 1800-talet, när bönderna i allt större utsträckning behövde skriva avtal och kontrakt.
Ska man tala om att en stor del av landets befolkning äger både läskunnighet och ett gemensamt skriftspråkja, då kommer vi fram till modern tid. För under 1800-talet fanns ingen fungerande norm för det svenska språket.

För några år sedan intervjuade jag Lars Pettersson, professor i historia vid högskolan i Dalarna. Han sade då så här om normlösheten under 1800-talet:

”Folk kunde stava hur som helst. Jag har läst korrespondens mellan biskopar där de stavar sin egna namn på tre olika sätt i samma brev.”

Svenskarnas gemensamma skriftspråk kan därför härledas till Fridtjuv Bergs stavningsreform år 1906, då vi tog klivet från yngre nysvenska till dagens nusvenska. (I efterhand får man säga att han hade en ganska crazy stavning på sitt eget namn, vilket ju är lite ironiskt: dt var just en stavning som reformen tog bort.)

Men det dröjde till 1930-talet innan reformen helt slog igenom. Och vill vi verkligen hitta en tid då nästan alla med säkerhet både kunde läsa och skriva ordentligt, får vi gå ännu längre fram i tiden. Först 1962 får vi ett gemensamt skolsystem i och med den grundskolereform som då drevs igenom. Det är med andra ord ganska kort tid som vi har haft ett gemensamt utbildningsväsende för hela befolkningen.

Frågan “Hur länge har vi haft ett gemensamt, utbrett läs- och skriftspråk för alla?” skulle alltså kunna besvaras med “48 år”.
Egentligen har vi precis bara börjat.

En kommentar till ‘På väg mot social läsning: del 1’

Lämna en kommentar