iA


På väg mot social läsning: del 2

by andersmi. Genomsnittliga lästid: almost 3 minutes.

De regleringar av svenskan som drivits igenom i Sverige har alla strävat efter att åstadkomma en gemensam språknorm. Och som jag skrev i förra inlägget, nådde vi fram till målet i början av 1960-talet.

Men normer fungerar bara så länge som det finns instanser som kan upprätthålla dem och språket befinner sig i ständig förändring. Motnormer uppstår hela tiden.

Det finns skäl att anta att dessa tendenser har varit större vad gäller talspråk än skriftspråk. Åtminstone fram till den första internetboomen och genombrottet för mobiltelefonerna. Plötsligt fick ju människor för första gången en möjlighet att publicera och distribuera sina texter och skapa egna språkregler för hur en skriftlig kommunikation mellan vänner, familj, arbetskamrater och allmänhet skulle se ut. Här föds sms-språket, men också den lite ledigare bloggprosan och en mängd andra företeelser, var och en specifik för sin avgränsade värld.

Utvecklingen är en del av samma fragmentarisering som vi ser i vår kultur i stort: vi har fått en explosion av små avgränsade subkulturöar med egna regler.

Det finns nu mängder med stilistik som används för olika tillfällen. Då och då klagar folk fortfarande på hur de yngre generationerna hanterar sitt språk – ett arv av den där strävan efter en gemensam norm som nådde sin höjdpunkt på 1960- och 1970-talet – men då har de så klart fullständigt missförstått situationen.

Världen blir inte slappare eller enklare, tvärtom: den blir mer komplicerad. Det finns nu fler stilar att hålla reda på än tidigare och en massiv mängd stilistik att behärska för den som vill kunna kommunicera över ett brett fält. Skriftspråket är därmed viktigare än någonsin – och innehåller mångdubbelt fler fallgropar.

Under den tid då vi på riktigt kunde säga att vi hade en existerande språknorm, var det knappast frågan om ett jämlikt språk. Det formades och styrdes av en elit, uppifrån och ned. För 25 år sedan vände sig därför människor uppåt när de hade frågor om språk, till Svenska akademien eller andra språkexperter. I dag besvaras vardagsspråkfrågorna bäst av den som sitter inne med information om hur språket hanteras inom den avgränsade subkulturen.

Troligen går vi mot en tid då de gemensamma språknormerna gäller i allt färre sammanhang. Vilket alltså inte betyder att normer inte är viktiga, utan precis tvärtom. Det handlar inte om en allmän normupplösning där allt är tillåtet. I dag gäller det att kunna avgöra vilken stil som ska användas i vilket sammanhang. En spådom inför framtiden är att stilistiken kommer att ersätta grammatiken.

Men om det ökande skrivandet har stått för en så stor och snabb förändring – och betytt så mycket för den demokratiska utvecklingen som en följd av internetutvecklingen – då kan man fråga sig vad det kommer innebära att läsningen nu står beredd att omvandlas från något som var och en har skött på sin egen kammare, till att bli en social företeelse som utövas kollektivt.

Inga kommentarer till ‘På väg mot social läsning: del 2’

Lämna en kommentar