iA


Vad händer med bilden av journalisten?

by andersmi. Genomsnittliga lästid: about 5 minutes.

Historiskt sett har det funnits två vägar in i journalistiken. Antingen har man kommit in från det akademiska hållet och blivit publicist, eller så har man fått gå den långa vägen och visa sin duglighet i nyhetsrapporteringen. Dessa ingångar till journalistyrket har i över hundra år delvis varit motpoler. Akademikerna har fått inflytelserika maktpositioner inom pressen, men nyhetsreportrarna har stått för de populärkulturella bilderna av vad en journalist är.

I sin avhandling Det våras för journalisten: symboler och handlingsmönster för den svenska pressens medarbetare från 1870-tal till 1930-tal beskriver Johan Jarlbring journalistrollens kulturhistoria. Han pekar bland annat på bragdens betydelse för formandet av vår bild av journalisten.

När Publicistklubben hade sitt första möte, 1874, fanns inte en enda journalist med på mötet. I alla fall inte om man går efter möteslistans titlar. Journalist var nämligen en beteckning som ännu inte hade börjat att användas. Istället skrev mötesdeltagarna sina akademiska titlar efter sina namn.

Men även om akademikernas inflytande skulle komma att bli stort inom journalistiken, så var det bragdreportrarna som formade omvärldens bild av vad en journalist var.

Det är fortfarande i dag väldigt lätt att hitta populärkulturella bilder av luggslitna reportrar på jakt efter att avslöja den korrumperade makten (se bara på Stieg Larssons Mikael Blomkvist), men det är förtvivlat svårt att inom samma fält finna några som helst exempel på den lärde publicisten.

Vid två tillfällen i historien har det varit extra viktigt att försöka komma underfund med vad en journalist egentligen är. Det första var vid slutet av 1800-talet, då kåren formerades i ett försök att upprätta sitt anseende och att öka sitt inflytade. Vid denna tid får vi organisationer som Publicistklubben och Journalistförbundet (1901), som raskt sätter igång med att dra upp förhållningssätt och etiska regler.

Det andra tillfället var efter andra världskriget, då diskussionerna om inrättandet av en journalistutbildning fick ordentlig fart. När man skulle starta en sådan utbildning var det ju viktigt att försöka förstå exakt VAD en journalist var, HUR en journalist var och VARFÖR en journalist var. (mer om detta kan man läsa i Elin Gardeströms avhandling Att fostra journalister)

Nu går vi in i en tid då journalistyrket snabbt förändras. Allt fler arbetsuppgifter ska skötas av allt färre. ”Affären” som den brukar kallas, är ständigt närvarande i allt fler delar av diskussionen om framtidens journalistik (och de nya idéer om innehåll som journalister för fram möts numera ofta med ett direkt svar från tidningsledningen: Hur ska vi tjäna pengar på det då?). För ett par år sedan kallade forskaren Gunnar Nygren detta för journalistikens de-professionalisering. Själv brukar jag kalla det för journalistrollens upplösning.

Plötsligt har dörrarna öppnas för så många fler vägar in i yrket än de traditionella. Redaktionerna behöver folk som förstår internet. Som kan arbeta med webben, som förstår appar, som kan jobba med publikmedverkan, som vet hur sociala medier fungerar och så vidare. Alltså sker en inströmning av människor i yrket som inte alls bär på samma identitet som tidigare generationer journalister.

Vad händer med bilden av den klassiska journalisten i en sådan tid?

Jag tror att den blir viktigare.

Kanske kan man jämföra med andra grupper vars identitet blivit otydlig. När urbaniseringen satte fart mot 1950-talet och människor lämnade landsbygden för städerna fick vi plötsligt romantiserade bilder av bönder – till exempel ”den sjungande Bonden”, Bertil Boo. Andra jämförbara exempel från samma tid är  Jokkmokks-Jokke och Den rockande samen, vars identitet också bar på en längtan bakåt i tiden.

I tider av stor omställning söker vi oss nämligen nästan alltid tillbaka till det ”ursprungliga”, det ”genuina” och det ”begripliga”.

1950-talets människor, stressade av urbaniseringen och den stora förändringen i samhället, kände antagligen ett lugn av att mötas av dessa bilder. Jag tror att vi inom medievärlden på samma sätt, omedvetet, trevar efter bilder som får oss att känna att marken under våra fötter är mer stabil än den egentligen är.

I en tid där fler än någonsin har möjlighet att vara kulturskapare, innebär det så klart en viss stabilisering av tillvaron när någon träder fram med ett svar på exakt vilka som är de riktiga kulturskaparna.

Och i en värld där kända mediemänniskor plötsligt skriver meningar som ”Jag tror att alla är journalister”, kommer vi troligen behöva mer än bara svar i debattartikelsform för att känna att marken under våra fötter är fast.

Jo, jag pratar fortfarande om bilder. För hur ser man att en journalist är en riktig journalist? Tja, hur såg vi att Bertil Boo var en bonde?

Ett tips är alltså att hålla koll på journalisternas bild-bylines. De kommer framöver att mycket tydligare vara bärare av det vi anser vara journalistisk identitet. Men hur visar man något sådant? Fundera på hur vi hittills har visat det: Blocket i handen, kavajen slängd över axeln, en internationell vy i bakgrunden. Eller mer klassiska attribut som detta eller detta.

Vi är nu mitt uppe i det tredje tillfället i historien då det är extra viktigt att försöka förstå vad en journalist är, hur en journalist är och varför en journalist är. Denna gång är skälen till varför vi ställer dessa frågor radikalt annorlunda än vid de två tidigare tillfällena. Men vi behöver inte bara leta efter svaren i texter, vi kan också finna dem i de bilder vi producerar – av oss själva.

2 kommentarer till ‘Vad händer med bilden av journalisten?’

Lämna en kommentar