iA


Tankar om Ranelids plats i ljuset

by andersmi. Genomsnittliga lästid: about 3 minutes.

Är det rätt att skriva om Björn Ranelid? Alls?

Frågan är på sitt sätt berättigad, eftersom landets alla journalister nu har lång erfarenhet av vad effekten blir: en person som mår väldigt dåligt.

Här skulle man kunna inflika att en kändis som tar så mycket plats i medierna får stå sitt kast. Skylla sig själv. Särskilt eftersom personen i fråga sticker ut på ett sätt som många uppfattar som provocerande. ”Det var han som började”, lyder logiken med vilken slängarna delas ut. Det är inte särskilt vackert.

Ur ett större perspektiv tydliggör dock berättelsen Ranelid och medierna något som påminner en hel del om Zygmunt Baumans tankar i Art of Life.

Vi har, menar Bauman, med eller mot vår vilja, alla förvandlats till konstnärer. De konstverk vi producerar är våra liv. Dessa ställer vi sedan ut för bedömning. Och vi blir aldrig bättre än vårt senaste konstverk. Passar det omgivningen röstas vi in i gemenskapen, faller det den inte i smaken, skickas vi ut och får formulera om våra jag på nytt.

Tankarna går lätt att applicera på samtliga sociala medier, med statusuppdateringen som den plats där våra modellerade livsskärvor ställs ut för bedömning – men även på Ranelids plats i medierna.

Det är uppenbart att Ranelids känslighet, berättigad eller ej, är det som exploateras när han anlitas till dokusåpor som Let’s Dance, Stjärnorna på slottet eller Melodifestivalen.

Program som dessa är sedan länge utvidgade till att också innefatta andra mediers rapportering och dramatisering av deltagarna före, under och efter sändningstillfällena.

Här har dessutom skett ett slags förskjutning av den egentliga tyngdpunkten i produktionen, där skandalskriverierna och det höga tonläget i pressen (i dag kallar till exempel Aftonbladet responsen på Ranelids medverkan i Melodifestivalen för ”den vilda hatvågen”) allt mer berättigar programmens existens och ger dem den skjuts de behöver för att upplevas som realtidsrelevanta.

Mer än något annat medium har teven bidragit till att skapa en ny medieunderklass, vars enda uppgift är att användas i dramafabriken – till dess den är utsliten.

Här skiljer det egentligen inte särskilt mycket mellan Ranelid och den vanliga castingen till trashsåporna. Dessa människors förutsägbara reaktioner har förvandlats till den vara som egentligen saluförs. Och ju mer de reagerar, desto bättre är det.

Till slut är personerna bakom de roller de medvetet eller omedvetet har spelat med i helt oskiljaktiga från medierna. För omgivningen har människan och mediebilden av människan blivit en och densamma.

Där är Ranelid nu, precis som otaliga dokukändisar före honom. Därför behandlas han också som han gör, som arbetsmaterial: på en blogg här, i en krönika där; i en tweet eller i en statusuppdatering.

När reaktionen på dessa skriverier väl kommer, alldeles väntat, leder den inte till eftertanke – utan istället till att hjulen börjar snurra på nytt. Kanske är just denna respons det som gör att dramats huvudperson röstas in i gemenskapen igen? Kanske behövs det liv som nu ställs ut omformuleras innan vi tillåter det.

Det stora problemet är så klart att få kan skriva om den här exploateringen, eftersom nästan alla deltar i den. Även jag, med denna text.

2 kommentarer till ‘Tankar om Ranelids plats i ljuset’

  1. Anders Widén skriver:

    “Sanningen om välfärden vilar på en parkbänk om natten”.
    Björn Ranelid

    Det vilar en skam över journalistkåren, som väl borde ta fram fakta åtminstone någon gång ibland, att Björn Ranelids tänkvärda sida aldrig exponeras.
    Anders Widén, författare.

  2. [...] hade redan ryckt på axlarna, dragit min suck och glömt bort alltihop, när jag snubblade över den här texten av Anders Mildner. Jag tycker det där är en väldigt bra artikel. Inte så mycket för att det [...]

Lämna en kommentar