iA


#socialbetal och vad som händer bakom betalväggen

by andersmi. Genomsnittliga lästid: about 3 minutes.

Betalar du för mycket för dina bolån? Med den frågan hakade SvD nyligen på twitterdiskussionen #sägdinränta och lyckades med hjälp av tusentals låntagare på kort tid skapa en helt ny karta över ränteläget.

SvD:s arbete är ett lysande exempel på social journalistik, det vill säga hur redaktioner kan gå hand i hand med sina läsare och tillsammans skapa något som de inte hade klarat av på egen hand.

Men det är antagligen också en bra ingång för en diskussion om sambandet mellan social journalistik och en tidnings tillgänglighet.

För tillfället går en rad svenska tidningar mot betalväggslösningar. Trenden, som så klart kan komma att skifta i takt med försöken, verkar just nu vara att en viss del av materialet ligger ute gratis, medan den som betalar får till gång till hela tidningens material – det vill säga inte bara de texter och bilder som publiceras i pappersversionen, utan också det historiska arkivet.

Men i och med att man lämnar den öppna webben och lägger sitt material bakom en betalvägg, gör man det också knepigt att vara social. Läsarna kan på vissa håll ändå dela materialet (en trend här kanske kan vara att öppna upp för delning via exempelvis Facebook), men hur man än vrider och vänder på systemet skapar man trots allt en tröskel som läsarna måste ta sig över om de vill sprida artiklarna till andra. Det krävs plötsligt en ansträngning för att dela materialet – om än så bara en inloggning.

Betalväggar behöver så klart inte i sig innebära döden för allt socialt. När frågan diskuterades på Twitter för någon dag sedan togs bland annat Spotify som exempel – en tjänst där användarna är väldigt sociala, trots att de betalar för innehållet.

Men social journalistik handlar inte bara om att göra det möjligt för läsare att använda sig av journalistiskt material i sitt digitala liv – dela det, kommentera det och så vidare – utan även om redaktionernas möjligheter att använda sig av läsarna som kunskapskälla.

Exemplet från SvD är därför så talande. Räntejobbet är lyckat tack vare att det inte i första hand endast söker information från tidningens betalande läsare, utan eftersom redaktionen har dragit nytta av den kunskap som finns hos en mycket bredare grupp. Ju fler som deltar, desto sannare blir bilden.

Så hur ser då strategierna ut för social journalistik inom de tidningar som nu lanserar betalväggar? Och hur tänker man sig att man ska bedriva social journalistik med det material som redan från början är tänkt att hamna bakom väggen? Jag har hittills inte stött på särskilt mycket tankar om detta.

Mot bakgrund av den breda diskussionen om #journalistroll, som jag initierade för lite mer än ett år sedan, tror jag att det skulle vara intressant att prata lite mer om huruvida det egentligen finns en motsättning här och hur den i så fall ser ut.

För mig ligger det i alla fall en knepighet för utvecklingen av social journalistik i det faktum att betalväggen fokuserar på publiken, medan journalistiken har som mål att fokusera på allmänheten (åtminstone i de fall den gör anspråk på att säga något om samhället i stort).

Ett språk-PS: Social journalistik finns egentligen inte som begrepp på det här sättet. Begreppet socialjournalistik, det vill säga journalistik som tar upp sociala förhållanden har dock använts under lång tid.  När jag googlar ser jag att social journalistik har förekommit som direktöversättning från engelskans ”social journalism” några gånger, men jag tycker att ligger ganska bra i munnen och testar alltså att använda det här.

10 kommentarer till ‘#socialbetal och vad som händer bakom betalväggen’

  1. Fredrik Strömberg skriver:

    Anders, här kommer en långrandig kommentar till texten ovan. Som jag, trots en hel del kritik av din problemformulering, tycker är vällovlig och välbehövlig. Det är en fråga som måste aktualiseras och diskuteras – dock tycker jag att grundförutsättningarna måste diskuteras lika öppet.

    Jag skriver inte ett direkt svar men jag funderar kring några saker som jag läser – och läser in – i din text. För mig syns det som att din definition av – eller snarare kanske din oro för – den här sociala journalistiken bottnar i några antaganden som jag tycker gränsar till att vara aningen falska. Eller åtminstone färgade av en åsikt som jag nog inte delar.

    För det första ser jag en falsk dikotomi i “det slutna” kontra “det öppna”. Bland annat för att en hel del av de betalväggstankar som finns härrör till så kallade “metered models”, där ett enskilt stycke innehåll inte är inlåst – men en specifik persons tillgång till just detta innehåll kan vara blockerat av en betalvägg. I det fallet är det inte betalväggen i sig som generellt står för slutenheten, utan just den berörda läsarens beteende gentemot sajten. Och där måste man titta på de fallen och göra sin analys där – vad är tolkningen av en läsargrupp som är oerhört intresserad av en sajts material men aldrig någonsin kliver över betaltröskeln? Jag vet inte – men det är värt att lyftas fram i diskussionen.

    Vad gäller den diskussion som många tidningar i dag för om att resa betalväggar så handlar det också om att det är material som i dag inte existerar på nätet alls som ska tänkas stå för det köpvärda. I fallet med Dagens Nyheter så läggs ungefär 30% av tidningsmaterialet ut på nätet – resterande delar har tidigare inte nått ut alls. Det kan vara en frukt av att det är helt och hållet kommersiellt ointressant – eller att det är av andra taktiska skäl. Oavsett hur diskussionen går och har gått är det inte så att DN.se ska sluta med det de gör “öppet”, det är ett felaktigt antagande. Så vad avser de fall som diskuteras i Sverige – som det också refereras till i texten – så har jag inte hört att diskussionerna handlar om att låsa in det material som görs för och på webben i dag.

    För det andra har jag lite svårt att se motsättningen mellan “de många” kontra “de berörda”. Och det på två plan. Det ena är att jag har svårt att se de entydigt goda värdena i att så många som möjligt tar del av och deltar i den journalistiska processen. Exemplet med räntorna är förvisso intressant – men också ohyggligt vanskligt. Är redaktionen verkligen kompetent nog att bedöma hur representativt urvalet är? Är det en sann och relevant bild av tingen som framträder ur massan? Frågorna hopar sig – och massinsamling av information är lika svår att hantera som den är kraftfull. Men det är nästan av underordnad betydelse, i mina ögon, för mer relevant är frågan: “För vems skull gör vi det här?” Har tidningen ett uppdrag? Är det uppdraget så generellt att vem som helsts input verkligen är av godo? Det låter smått föraktfullt att säga det – men är det inte egentligen så att de som är läsare också är de för vilken journalistiken ska vara viktig? Jag vägrar personligen köpa bilden av att det finns EN journalistik som är lika viktig för alla. Så i mina ögon faller den universella nyttan i total öppenhet på det faktum att alla inte är eller ska vara berörda av utkomsten. (Skulle man köpa det här på valfritt redaktionsgolv? Nej, det tror jag inte. Men det är ju också en del av den saknade sjukdomsinsikten.)

    En annan del av ovanstående är att jag också har lite svårt att se motsättningen mellan en öppen process och en inlåst produkt. Jag menar inte att jag inte kan SE den – men jag har svårt att se att det spelar särdeles mycket roll.

    Låt oss också tala om spridning, som det omnämns i texten likt en del av en journalistisk process. Det tycker jag nästan inte alls är med sanningen eller verkligheten överensstämmande. Spridning, som det fungerar i dag och som det faktiskt talas om i texten ovan tjänar två syften mer än andra – det första är som marknadsföring av publicistens innehål och det andra som marknadsföring av den spridande läsarens världs- och självbild. Extremt lite av det som i dag är spridning och effekterna därav kommer tillbaka som stoff eller värde i den journalistiska processen. Jag förstår att du talar om en idealisk bild av det här – men det är vanskligt att kritisera verkliga skeenden med hjälp av önskade argument. Du talar om “att använda” i texten – ett begrepp som ligger långt ifrån “att ha nytta av”, tyvärr.

    Allt detta – så har jag ännu inte nämnt något om det jag brinner hårdast för: Affären. Men frukten icke, här kommer det. Och det kommer att beröra det som kanske är allra mest värt att kritisera i ansatsen till kritik: Återigen att det skulle finnas en skarp linje mellan öppet och instängt. Jag ger publicisterna tillräckligt mycket cred för att förstå följande: Om det är brett nog för att nå massorna så HAR det en affärsmodell i fri tillgång, det välsignade fåtal ämnen och artiklar som kan stå på egna ekonomiska ben kommer nog för alltid att få flyga fritt. Och med de ämnena så är även de mångas åsikter intressanta. Så de här sakerna bygger varandra. Tyvärr behöver vi inte gå speciellt långt för att se vilka ämnen det är som är tillräckligt intressanta för att dra publiken – och som samtidigt är tillräckligt enkla att hantera för affärens uppfyllnad. Det finns en sajt som listar sånt material, den heter Aftonbladet.se.

    Så om något är intressant nog för att finnas inom den här kontexten som du kallar “social journalistik” så har den förmodligen en affärsmodell i öppenheten. Problemet är ju då bara att det är ett litet fåtal ämnen som har den egenkraften och därmed kan tänkas få kosta så mycket utan att någon förfinansierar den. För märk väl – det en betalande konsument investerar i är inte det som finns bakom betalväggen just nu, utan det som kommer finnas där i morgon. Och dagen efter det. Och dagen efter det. Så har det alltid varit i alla utom tabloidernas värld – det är nästa dags tidning vi betalar för. Och som betalande kunder har vi rätt att kräva mer – alltså är vi viktigare än alla andra. Och så sluter jag min egen cirkel.

  2. Markus Sandin skriver:

    Intressanta diskussioner och som alltid kloka tankar. Jag har grottat ner mig rätt hårt under vintern i betallösningar för vårt material, vilket säkert kommer höras mer om framöver, men det jag kan konstatera är att det kommer finnas lika många varianter på betallösningar som det finns sajter. Men det jag vet, det är att vi redan idag har en rätt bra räckvidd (för att kunna sälja lokala annonser som ger effekt, spring i butik) på webben om vi bara räknar våra betalande kunder. Alltså de som idag har en betald prenumeration och som också besöker allehanda.se.
    De räcker mer än väl till att göra Svenskans övning om räntorna. Dessutom skulle det inte vara “vem som helst” som berättat vilken ränta man har. Representativare urval alltså.

  3. admin skriver:

    Intressanta kommentarer, tack för dem!

    Jag kanske skulle förtydliga frågeställningen – och samtidigt göra den lite bredare. Det jag far efter är detta: hur påverkar betalväggar det sociala agerandet? Och då menar jag både för redaktioner och läsare.
    Det här vet vi inte något om i dag, skulle jag säga. Det är lite för tidigt att utropa “inte alls”, inte minst eftersom flera av de tidningar som går nu mot betalväggar, eller som redan har infört dem, inte någonsin har arbetat med sociala verktyg i någon större utsträckning.
    Man ska också komma ihåg att det sociala agerandet sträcker sig även utanför den egna produkten. Det är något som också sker i form av enskilda journalister som använder sociala verktyg i sitt arbete. Spelar det någon roll för mig att journalisten jag diskuterar med använder min eventuella hjälp till artiklar som sedan inte ligger öppna? Tja, kanske. Jag vet inte.
    Vad gäller min “idealbild, som Fredrik tar upp, så handlar ju mycket riktigt mina tankar om vad som skulle kunna formas i framtiden, kalla det för de eventuella möjligheterna att omforma journalistrollen och journalistiken. Och just i den utvecklingen är ju de många kontra de berörda en intressant fråga. Antagligen kommer man vilja ha så stort spelrum som möjligt att röra sig mellan dessa två poler och där sluts min tankecirkel – vilka modeller gör en sådan rörelsefrihet möjlig och vilka gör den betydligt svårare?

  4. Fredrik Strömberg skriver:

    För övrigt, i själva begreppet “social journalistik” ligger hela knäckfrågan för svensk nyhetspublicistik: Där social talar om öppenhet och maximal spridning talar journalistik om en process som tarvar resurser och professionalism. Och sällan de tu skola mötas, i alla fall inte i verklighetens kalkylark. Jag har ju, som även ovan, pratat mycket om det här med intäkterna men jag menar mer och mer att vi inte överhuvudtaget kan ha en diskussion om journalistikens förutsättningar och utvecklingsmöjligheter utan att vi faktiskt är ärliga med hur de ekonomiska ramarna ser ut.
    Min fråga blir: Även om allt görs tillgängligt, det blir hur socialt som helst – hur ska det gå runt? Jag är inte längre nöjd med svaret: Fortsätt göra si så löser det sig med tiden. HUR ska det lösa sig? Vilka är pengarna som ska hamna där? Varifrån kommer de? Vilka är tecknen på att de är på väg? Det är svar som jag snart tycker att “mina” meningsmotståndare är skyldiga mig – speciellt när man säger att blotta tanken på att försöka få läsare att investera i journalistik är fel.

  5. Ola Henriksson skriver:

    Det enda vi vet om journalistiken, vår #journalistroll och affären i framtiden är att den kommer fortsätta förändras. Det vi ser nu är i många fall olika aktörers testballonger för att se vad som bär. Traditionellt sett har under ganska många år journalistiken och affärsverksamheten levt i parallella världar.

    För mig är det ingen motsättning mellan social och journalistik. Öppenhet och maximal spridning bör gå hand i hand med utvecklingen av affären. En affärsmodell som begränsar tillgången (för sin egen skull) genererar varken pengar eller läsare. Däremot kommer alltid en affärsmodell innebära att produkten inte kommer väljas av alla, och det är en del av strategin – att fokusera på en viss målgrupp. Liknelsen med Spotify är mycket relevant tycker jag. Om jag inte är kund kan jag inte fullt ut ta del av mina vänners spellistor, oavsett hur många de delar ut. Men det hindrar inte Spotify att fortsätta utveckla och vilja sprida sina tjänster till en så stor publik som möjligt.
    På samma sätt tror jag mycket väl att medieföretagen kan utveckla de redaktionella processerna mot en större öppenhet, likväl som affärmodellen till att bli mer lönsam. Det ligger i själva företagandet och långsiktigheten i att kunna bedriva en bra journalistik.

  6. Mattias Pehrsson skriver:

    Jag tänkte hoppa in någonstans mellan Anders utvidgade frågeställning och Fredriks “show me the money, allmänhet!”.

    När jag var liten bodde jag några kilometer från Karlskronas hockeyrink. Laget var ett av de bättre i Sverige i skarven mellan 70- och 80-talet men missade tre år i rad kvalet till dåvarande Elitserien. Laget lyfte aldrig högre och har sedan dess utan större framgångar kämpat för att komma tillbaka.

    Men plötsligt hände det. Eller rättare sagt – det hände i går. På Sundsvalls beskostnad gick man återigen upp i näst högsta serien. #khk-taggen kokade och kända blekingar (ja egentligen bara Emma Igelström) twittrade ut sin glädje.

    På bltsydostran.se var det heldött. Inte en enda kommentar på den historiska matchartikeln när jag hälsade på efter slutsignalen. Det är märkligt tyst för att vara en tidning i en hockeystad.

    Sajten är en sammanslagning av liberala BLT och socialdemokratiska Sydöstran och är tillsammans med Strömstads Tidning längst fram bland svenska lokaltidningar när det handlar om betalväggar.

    På bltsydostran.se är merparten av artiklarna låsta för dem som inte är pappers- eller webbprenumeranter. Bara ett fåtal är öppna för sällanläsare som jag.

    Man kan fundera på om det här inte är ett konrket exempel på hur betalväggar påverkar det sociala beteendet. I varje fall i en tidningskontext.

    Men man kan också fundera på hur detta påverkar affären. För jag är inte säker på att ägarna Gota Media är särskilt bekymrade – än.

    Med sin testballong – andra sajter i koncernen är öppna för allmänheten – har de tydligt markerat att målgruppen i första hand är pappersprenumeranten och i andra hand webbprenumeranten och i sista hand den surfande allmänheten.

    Och svaret på den funderingen är ganska enkel: den syns på sista raden.

  7. andersmi skriver:

    Fredrik, jag håller helt med dig om vikten av att vara ärlig om hur de ekonomiska ramarna ser ut.
    Men det finns ett problem som så sakta byggs in i den (ändå allt vanligare) ekonomiska diskussionen, nämligen svårigheten att veta ett utfall av något som ännu inte testats. Och även om jag förstår (och delar) synpunkten att den breda diskussionen om journalistikens framtid även måste innefatta affären, så betyder det inte att all diskussion om journalistik alltid måste göra det.
    Den här frågan – hur betalväggar påverkar det sociala beteendet och därmed den sociala journalistiken – måste kunna tillåtas att betraktas för sig. På samma sätt som frågan hur eboksutvecklingen påverkar litteraturen måste kunna diskuteras separat. Jag far naturligtvis efter de rena kulturfrågorna, vilket inte är en slump. Journalistiken är viktig som samhällsfenomen och att fråga sig hur journalistiken utvecklas är en betydande samhällsfråga.
    Markus skriver att det kommer finnas lika många varianter på betallösningar som det finns sajter och Mattias pekar på ett exempel, BLT/Sydöstran.
    Om de olika modellerna påverkar det sociala beteendet (vilket jag ju tror att det gör) och därigenom också påverkar hur den sociala journalistiken utvecklas (vilket jag också tror), kommer journalistiken som samlat fenomen att utvecklas i en mängd olika riktningar beroende på ägarnas och redaktionernas digitala val. Det är i så fall en väldigt intressant utveckling att följa.
    Och det är klart att man kan fråga sig varför det är så tyst om de sociala erfarenheterna. Själv tror jag att det beror på att man på flera håll ännu inte är särskilt intresserad av området (och då tänker jag i första hand på landsortstidningarna).

  8. Fredrik Strömberg skriver:

    Fast Anders, ärlgt talat är det väl inte för mycket tal om ekonomi utan alldeles för llte. För det andra – hela den här diskussionen är ju fast rotad i en ekonomisk fråga, nämligen att det generellt går åt helvete rent ekonomiskt för svensk nyhetspress på nätet. Så, eftersom den ekonomiska diskussionen är vid höften sammankopplad med de försök som sker är väl diskussionen på sin höjd kuriös och i värsta fall futil om den inte inbegriper en ärlig analys av hur det ska gå om ingen hittar en lösning. Och hela argumentationen om att vi inte har försökt är ju helt uppåt väggarna – folk har ju inget annat gjort i 15 års tid. Och det blir inte speciellt mycket bättre, snarare tvärtom. Så, berätta för mig hur det är två olika diskussioner – och försök också övertyga mig om vad det är som ska ske för att det ska vara värt att slå skallen i samma vägg, som ovan: Vilka pengar ä det som går att nå? Vilka är kurvorna som säger att de är på väg bara vi kör på samma väg en liten bit till?

  9. andersmi skriver:

    Men erfarenheterna är väl en del av lösningen?
    Den första frågan – om social journalistik är något som skapar värde, kan ju rimligen bara besvaras av de redaktioner som gått åt det hållet. Jag tror inte att BLT har några svar på den frågan, för att ta ett exempel från diskussionen ovan.
    Den andra frågan – om betalväggar påverkar det sociala beteendet och därmed den sociala journalistiken – är ju intressant inte bara för de redaktioner som tror att det ligger ett värde i social journalistik, utan också för dem som är intresserade av hur journalistiken ter sig, förändras och vilken roll den spelar i samhället.
    På det sättet är det ju två diskussioner: den ena är exekutiv (vad ska företaget X göra för att få affären att gå runt), den andra är mer sociologisk (hur och av vad påverkas publikens och journalisternas beteende). Hade jag haft ett forskningsanslag skulle jag gärna undersökt diskussion nummer två. Jag är övertygad om att den hade varit intressant för diskussion nummer ett. Och hade så inte varit fallet, skulle den fortfarande vara intressant som studie av journalistikens utveckling och förändring. Det kan man så klart betrakta som kuriöst, men i ett presshistoriskt perspektiv är just sådan kunskap betydelsefull. Men nej, den räddar troligen inte branschen. Därav avsaknaden av rubriken ”Ett inlägg som räddar branschen” på denna post.

Lämna en kommentar