iA


#blogg100 – del 5: VI HAR BISTRO! OCH AHLGRENS BILAR!

by andersmi. Genomsnittliga lästid: about 3 minutes.

I den här roliga artikeln undrar TechWorlds Jörgen Städje varför viss teknik alltid nedprioriteras (tipstack @johanjortso).

Hur svårt kan det vara att fixa vettiga högtalare och vettigt ljud på flygplan och tågstationer? Det är ju faktiskt fullkomligt omöjligt att höra någonting överhuvudtaget.

För mycket länge sedan (1980-talets början, tror jag) gjorde Lasse Hallström ett inslag i tv om detta. Han kom fram till att mycket hängde på hur folk pratade. Och att de lärde sig av sin sociala miljö att prata likadant allihop. Jag tror till och med han lät utroparna prata med annan melodi och tonfall för att testa tesen. Det funkade mycket bättre. Han frågade då ungefär: Men varför pratar du inte så här då? Och fick svaret: Jag vet inte, alla andra pratar ju på det andra viset.

Själv använder jag sedan länge den utmärka appen Tågtavlan när jag åker tåg. Inte bara får jag veta när tåget verkligen kommer före alla som (ofta förgäves) står och glor på stationens hopplösa skärmar, jag begriper också informationen. Att försöka lyssna på utropen har jag för länge sedan gett upp.

Väl på plats i tåget undgår dock inga utrop någon. Numera låter SJ:s nya charmoffensiv ungefär så här: HEJ! JAG HETER CHARLOTTE OCH JAG ÄR ER SERVICELEDARE OMBORD HÄR PÅ DEN HÄR RESAN SOM SKA TA OSS HELA VÄGEN TILL STOCKHOLM! VI ANDRA SOM JOBBAR HÄR IDAG HETER MICKE, ROBBAN OCH PETER OCH OM NI HAR NÅGRA FRÅGOR UNDER RESAN ÄR DET BARA ATT SÄGA TILL OSS!

Efter det får man information även om det mest självklara: att man befinner sig på ett tåg, att biljetterna kommer att kontrolleras, att det finns en bistro, att denna restaurangvagn säljer kaffe, mackor och godis till mycket höga priser, att tåget närmar sig en station, att man bara kan kliva av på ena sidan av tåget.

Sedan, just när man tror att det är över, kommer samma harang fast på lite tvekande engelska. Och när man väl rullar iväg från en station så upprepas allt från början igen. Som grädde på utropsmoset kommer konduktören då och då och deklamerar ens destination för allmänheten med hög röst. Om man nu skulle glömt var man hade bestämt sig för att ta vägen. Eller om någon annan i vagnen undrar vart man ska.

– LUND!
– Eh…ja…
– DU SKA TILL LUND?
– Ja..

Jag vet inte vad de väntar sig. Att man förtvivlat ska utbrista? Lund? LUND??!! HERREGUD JAG SKULLE JU TILL MÜNCHEN!
Eftersom man bara nickar jakande avslutar dock konduktören oftast med att liksom för sig själv säga ”Jahapp, av i Lund då!” och går vidare till nästa passagerare:

– KRISTIANSTAD!
– Eeh, ja…

Jag brukar åka tyst vagn.

Men den är nästan aldrig tyst. Folk sitter och pratar i mobiler, konduktörerna hoppar gärna omkring och försöker vara trevliga och snackiga även där. Det är sjukt irriterande. Men framförallt måste man lyssna på alla utrop även i den tysta vagnen. Det är konstigt. Vill man åka tyst vagn vill man väl ha just tyst?

Hur som helst: den tysta vagnen som inte är tyst säger ganska mycket om hur vi behandlar tystnaden idag.

En kommentar till ‘#blogg100 – del 5: VI HAR BISTRO! OCH AHLGRENS BILAR!’

  1. KajsaLisa skriver:

    Tänk om det fanns vettiga högtalare. Det enda som skulle ske var att vi insåg hur illa ställt det är med kollektivtrafiken, vill vi verkligen det. Själv tycker jag dom borde satsa på vettiga tåg som kommer när dom ska och någon vettig människa som får det att fungera :)
    Håller på att försöka kommentera mig genom #Blogg100-listan.

Lämna en kommentar