iA


Krig, fred och USA, 2003.

by andersmi. Genomsnittliga lästid: almost 8 minutes.

Jag läser en intressant text av Sam Sundberg i SvD  och tänkte att det kanske är läge att göra en tidsresa tio år tillbaka i tiden. Här är ett reportage från fredsdemonstrationerna i Uppsala 2003.

 

- Kapitalisterna och deras drängar!

Varje tal har sin refräng, sitt klimax, och det är uppenbart att vi som står och hänger framför en talarstol på Stora Torget i Uppsala nu nått till denna punkt.
En stark och iskall vind har plågat Uppsalaborna hela förmiddagen.
Nu lyfter den blods-pengar upp i luften och låter dem virvla runt ovanför talarstolen. En person i Scream-mask sprider de tryckta dollarkopiorna med rött färgstänk för vinden under anförandet och små barn jagar runt, runt, runt för att försöka fånga så många som möjligt.

Samtidigt som pengarna virvlar upp, böjer sig talaren – en medelålders kmpl (r)-are – fram och fräser i mikrofonen att vi inte
ska ge vika för deras påtryckningar. Så kommer höjdpunkten när han förklarar exakt vilka han menar:
- Ka-pi-ta-list-erna och deras de-rr-änggg-AR!
En stund senare kommer nästa highlight ur högtalaranläggningen:
- Fascistlakejer!
Men, hallå? “Drängar”? “Lakejer”? Är inte något fel?
Bilden av lekande barn och äldre män som höjer rösten mot kapitalets, eh, drängar stämmer inte. Visserligen är modet tillbaka
i det brunmurriga, men det är ju ändå 2003, inte 1973.
Visst, det är utan tvivel en radikal revival vi bevittnar, efter något årtionde av ironi och icke-engagemang. Men vad som inte
stämmer med bilden är att det fortfarande bara är de äldre som hörs - trots att den nya radikaliseringen bärs upp av unga människor.

På ett kafé en bit bort sitter några av de ungdomar som engagerat sig i kriget. De känner heller inte igen sig i de föråldrade
språkliga klichéer som hörts allt oftare under demonstrationerna.
- Jag menar, på mötena har det ju dykt upp ganska många medelålders män som viftar med armarna och pratar i en timme, säger Karin Andersson, 23, som är aktiv i syndikalisternas ungdomsförbund (suf).
- Ibland undrar jag hur det var innan. Nu finns ju vi också, men hur var det förr – när det bara fanns DOM? Hur var det på deras
möten? Det måste ju ha varit olidligt.

Tja. När Uppsala Fredskoalition planerar sina demonstrationer är det just de låååååånga meningarnas kvällar man får uppleva.
Armviftarna finns här (båda armarna samtidigt tycks ge dubbla poäng), liksom det något underliga sättet att uttrycka sig: “Jag
instämmer i vad du säger och jag skulle vilja säga samma sak, fast lite mer intensivt…”

- Men saker ändras ju, säger Olof Larsson, också han suf, när ämnet kommer på tal.
- Det är inte något fel med vad de menar egentligen. Och om fem år kanske “fascistlakej” är värsta accepterade ordet… Det vet vi
inte.

Nej, saker ändras onekligen. Och det snabbt.

- Om det är något som globaliseringsrörelsen lärt oss så är det att samarbeta kring minsta gemensamma nämnare, säger Olof Larsson.

Lärdomen gav resultat. Demonstrationerna mot kriget i Irak var några av de största i Sveriges moderna historia.
Större än första maj.
Större än Vietnamrörelsens tåg.
Läs den sista meningen igen. Är det någon som tror att 80-talisterna kommer odla myten om Irakdemonstrationerna på samma
sätt som Vietnamgenerationen gjorde om sina protester?
När massrörelsen mot kriget växte fram såg de välkända personerna från 70-talet sin chans: en efter en dök de upp i massmedierna.
Men tittade man i demonstrationstågen – på vilka som verkligen gick där – då såg man de unga. Det var de som utgjorde den största delen av demonstranterna.

Att en medelålders kmpl(r):are ogillar den amerikanska krigsmakten är inte så svårt att begripa. Men varifrån kommer de ungas
engagemang – och när inleddes det?
Ett svar är Göteborg.
Kravallerna under toppmötet i Göteborg 2001 är troligen den enskilda händelse som mer än något annat har haft betydelse för att engagera och radikalisera ungdomar i Sverige.

- Den Karianne som klev av tåget i Göteborg trodde på ickevåld, att polisen kunde hantera demonstrationer och att man på något sätt hade makt över sitt eget liv. Allt det ändrades efter kravallerna, säger Karianne Esseveld, 20.

Ja, till och med för de som inte var med i Göteborg.

- Många förlorade hoppet, men många fler tänkte “nu jävlar!”.
På så sätt kan man faktiskt se händelserna i Göteborg som något positivt. Annars hade inte så många unga varit engagerade i dag,
säger Karianne.

På så sätt har det gått en klar skiljelinje mellan deltagarna i tågen mot Irakkriget. Alla unga har – till skillnad från de äldre -
haft en historia att berätta om Göteborg.

- Nästan alla känner till någon som var där. Då blir det svårare att inte ta ställning, säger Karin Andersson.

Om Göteborg var ettan, blev Irak tvåan: med protesterna mot kriget har den unga radikala rörelsen fått ännu en hållpunkt i sin
historia.
Liksom kravallerna i Göteborg kommer fredsdemonstrationerna att ha förändrat en mängd ungas sätt att se på sin omvärld.

- Nu kan man se 15-åringar som går omkring i palestinaschalar – och vet vad det innebär, säger 21-åriga Dima Sarsour glatt.
Om några år kommer det antagligen att vara lättare att se hur de två hållpunkterna hänger samman och vilken betydelse de haft. Men redan nu står sambanden klara för personerna som befinner sig mitt i skeendet.
Dima Sarsour engagerade sig i Irakfrågan eftersom hon är palestinier. Hon säger:

- När man med våld försöker få med sig ett folk, så som USA gör nu, ja, då skapar man bara fler fundamentalister och terrorister. De
som råkade illa ut i Göteborg blev på samma sätt bara mer aktiva. Många kom tillbaka därifrån mycket mer engagerade.
Med den logiken spelar det heller inte någon större roll att Bagdad fallit, att jublande irakier poserat framför kamerorna eller att
antikrigsrörelsen dödförklarats.

Debatten i medierna har ändå hela tiden förts av äldre och de yngre har knappt tilltalats. Ingen har intresserat sig för deras åsikter.
Det är nu 30 år sedan en annan radikal våg svepte över landet. Lustigt nog är det så mycket som är likt denna gång.
Misstroendet mot medierna gör att man skapar sina egna nyhetskanaler (då flygblad – nu Internet). Dessutom ger sig de politiskt aktiva än en gång in i mediebranschen för att som journalister beskriva sin verklighet på rätt sätt. Händelserna är just lustiga eftersom de forna radikalerna nu sitter på chefsposter på landets medieföretag och alltså är de som kritiseras av de unga.

- De som var aktiva på 60-talet var till exempel väldigt snabba att fördöma ungdomarna i Göteborg, säger Karianne Esseveld (som dock själv demonstrerade tillsammans med sin mamma).
- De trodde så starkt på ickevåldfrågan och dessutom var de ju del av en hippierörelse som stod för saker som “bara vi träffas och
liksom softar så är det lugnt…” Klart att många unga reagerade väldigt starkt när de läste de medelåldriga journalisternas krönikor
om Göteborg i tidningarna.

Nu är vi därför tillbaka på samma ruta som det sena 60-talet.

- Ja, nu är det lite så att alla vill bli journalister, säger Dima Sarsour.

Blir då den nya generationen som den gamla, eller skapar den något nytt?

- Det var ju ett helt annat samhälle på 60-talet, säger Dima.
- Men många som var engagerade kommunister då har på äldre dagar har antingen blivit förbittrade eller förblindade av pengar.

Ute på den blåsiga gågatan passerar en glad tidningsförsäljare förbi. Det revolutionära ungdomsmagasinet Ung Rebell, en
publikation som tidigare kanske inte haft de mest lysande kommersiella utsikterna, har just uppnått en oanad framgång.

- Jag har precis sprängt barnvagnsvallen! säger försäljaren.
- Normalt tillhör “30-åring med barnvagn” en kategori som alltid nekar när man kommer fram till dem och vill sälja tidningen. Men nu sålde jag precis ett exemplar. Så det händer saker.

Varför skulle man då köpa en tidning som ges ut av revolutionär kommunistisk ungdom?

- Ja, men här står ju sanningen, säger försäljaren förvånat.

 

(Ursprungligen publicerat på Expressens kultursida)

Inga kommentarer till ‘Krig, fred och USA, 2003.’

Lämna en kommentar