iA


Mina 12 favoritmediekritiska ord

by andersmi. Genomsnittliga lästid: about 6 minutes.

Den här texten handlar om Norrländska Socialdemokratens annorlunda lördagstidning. Men jag tänkte börja i en annan ände.

Den 8 december 1998 publicerade jag tolv ord i Smålandsposten. Det är ju inte så mycket, tolv ord. Bara en mening faktiskt. Men det räckte för att göra en stor del av mina kolleger arga. På riktigt arga. Jag menar så där fräsande och blängande.

Jag jobbade som kulturredaktör och hade nappat på konstkritikern Patric Moreaus idé att göra en utställning i tidningen. Det hade gjorts förr, bland annat på Expressens kultursidor, men ingen hade riktigt fått till det. Patric tog rollen av curator och rodde samman en väldigt fin mediekritisk utställning som hette TRUST. Den tog plats både i papperstidningen och på sajten.

Till saken hör att tidningssajter vid den här tiden inte var särskilt utvecklade. De var heller inte särskilt omhuldade. Alltså fick vi fullständigt fritt spelrum på tidningens webb och kunde göra saker som aldrig hade varit möjliga idag – till exempel fejkade nyheter, placerade på sportsidorna och som egentligen var konst.

Tidningen var i fullformat. De flesta har glömt hur stora sådana sidor var. Jag har en sådan framför mig nu, den fyller hela bordet. Varje dag fick en ny konstnär ta över sidan och använda den till något som passade in i temat. Patric fick samman väldigt fina namn, som antagligen blev förvånade över att få en så konstig fråga från ett så konstigt ställe. En utställning i en landsortstidning, liksom.

Vi såg det också som ett slags folkbildning. Konsthallen visade inte så bra utställningar och den var inte i samklang med sin tid. Att ha en utställning i tidningen med samtidskonst var ett sätt att låta läsarna ta del av det de annars hade behövt åka iväg långt för att få se.

Vi startade med ”Blind Woman” av Annika von Hausswolff. En fantastisk bild. Jag var glad och spänd morgonen den kom. Men något kändes fel. Folk mumlade och grymtade i korridoren. Morgonmötet blev, ehum, livligt. Alla var upprörda. Polisreportern var jättearg. Han hade “verkligen inte väntat sig något sådant här”. Exakt vad han hade väntat sig var möjligen oklart eftersom han inte någonsin hade haft någon kontakt med samtida konst, men oavsett det var han ändå klart besviken. Och arg. Andra föll in i aggrokören och jag försökte försvara både mig själv och den fria konsten samtidigt (vilket är två svåra uppgifter i en smäll, särskilt i Växjö) och tänkte plötsligt: undrar vad de kommer tycka om de andra verken.

2004 köpte Malmö Konstmuseum ”Blind Woman”. I Smålandsposten sex år tidigare såg den ut så här:
1031Någon dag senare var det dags för de där tolv orden. De var skapade av Carl Michael von Hausswolff (fd man till Annika om jag förstått saken rätt). Instruktionerna var enkla: tryck denna mening i så liten grad som möjligt och ha ingenting annat på sidan.

Folk blev väldigt, väldigt arga.

Det var den där typen av publicering som man hamnar i lokalradion av. Det skulle så småningom också visa sig vara den typen av publicering som man (lite mer smickrande) fick ett helt kapitel i en statlig demokratiutredning av.

Jag tyckte redan när Patric presenterade verket att det var lysande. Det var mediekritik i sin absolut bästa form: omskakande, provocerande, manande till eftertanke.
Det var också till dessa ord som mina tankar gick när jag läste om Norrländska Socialdemokratens annorlunda lördagstidning.

I takt med att allt fler tidningar går över till att införa betalväggar, har också allt fler redaktioner bestämt sig för att på olika vis förklara sitt värde för de läsare som inte är villiga att betala. NSD:s försök – redan tämligen kritiserat från ett flertal olika håll – innebar att de fem första sidorna inte innehöll någon som helst redaktionell text. ”Vi ville ge ett smakprov på hur det skulle vara om ingen bevakade Norrbotten”, förklarade chefredaktören.

Det jag har så stora problem med i den här boomen av nu-ska-vi-visa-hur-viktiga-vi-är, som faktiskt har blivit en trend det senaste året, är att den är så motsägelsefull. Vi kan ju inte säga att demokratin behöver journalistiken om vi inte samtidigt också är beredda att granska och problematisera journalistiken. Om våra verklighetsskildringar har en central plats i samhällets informationsflöde, kan vi inte enhälligt och utan analys upphöjda dem alla till VIKTIGA, utan måste istället förhålla oss lika kritiskt till dem som till allt annat i världen omkring oss.

Ja, jag hävdar också att journalistiken är viktig. Jag är en ivrig försvarare av framförallt landsortspressen, som fyller en mycket mer viktig funktion än vad som märks i den Stockholmscentrerade mediedebatten.

Men det blir mer och mer uppenbart att vi journalister börjar bli så trängda av krisen att det här att stå i försvarsställning för vårt skrå snart är den enda kroppshållning vi kan uppvisa. Och då riskerar vi inte bara bli ståendes med produkter av lågt värde, utan också med ett väldigt polariserat förhållningssätt till publiken, som vi inte begriper oss på och som inte agerar som vi vill. Att kunna interagera med den och dra nytta av den genom att skapa journalistik tillsammans med den (SvD:s Räntekarta, exempelvis) blir då väldigt svårt. Jämför gärna med situationen som uppstod mellan skivbolagen och musiklyssnarna i början av 00-talet.

Jag önskar att jag hade haft fler exemplar av det här numret av Smålandsposten som Carl Michael von Hausswolff fick styra över. I så fall skulle jag ha skickat dem till NSD.

De tolv orden han skrev löd så här: ”Där denna text är tryckt får inget annat vara skrivet eller avbildat.”

Bättre än så kan nog inte journalisternas makt beskrivas. Våra bilder av verkligheten, våra moraliska, ideologiska och politiska val spelar fortfarande en enorm roll för samhället. Men vi fyller inte bara, vi väljer också bort. En tidning som publicerar ut tomma sidor för att visa att det blir tomt om inte det finns text, säger ingenting annat än att man gör anspråk på att fylla den där platsen by default. Den säger ingenting om vad eller varför. Som pr-knep är det tvivelaktigt. Som ideologi för journalistik är det ledsamt.

Varför blev då mina kolleger så arga, då i december 1998?

Jag frågade en av dem. Han sa: du driver med läsarna. Jag svarade att det var tvärtom och att det här var den mening som jag var mest stolt över att ha publicerat.

Det är det fortfarande.

1011

 

2 kommentarer till ‘Mina 12 favoritmediekritiska ord’

  1. Ola Henriksson skriver:

    Handlar inte detta om att en tidning är två saker. För det första är den en viktig del i ett demokratiskt samhälle för information, upplysning och som granskare av makten.
    Som @andreasekstrom skrev igår angående trenden bland hans bekanta att sluta läsa en papperstidning. “Ett samhälle utan idémässig konfrontation är inte möjligt.” https://twitter.com/andreasekstrom/status/386433378469167104 Den idémässiga konfrontationen har riks- och lokalmedier till stor del bidragit till.

    För det andra är den ett varumärke och en produkt som tävlar på en marknad med alla andra produkter och tjänster. Och precis som andra varumärken måste tidningen genom olika marknadsföringsinsatser stärka sin kundbas och sin position på marknaden.

    För att fortsätta vara viktig för sitt samhälle behöver tidningen engagerade debattörer som Anders Muldner likväl som kreativ marknadsföring som i NSD:s fall.

  2. Andreas skriver:

    Visst gör det de, men papperstidningar får det allt svårare att existera, all ny media kommer att vara digital!

Lämna en kommentar