iA


En vecka i Schlagerland

by andersmi. Genomsnittliga lästid: about 14 minutes.

År 2000 tillbringade jag en vecka bakom kulisserna på ESC, som då gick i Stockholm och Globen. Jag upptäckte en plats där förhoppningar och drömmar föddes – en plats där artisten ville bli stjärna, kontorsmannen bli journalist, och där journalisten hoppades att kvällens fest skulle slå förra kvällens rekord. Det här är mitt reportage från de där galna dagarna som för all framtid fick mig att se på schlagerjippot med helt andra ögon

……….

 

Glitter! Glamour! Fest, sprit, party, dans! Det är onsdag, festivalveckan är inne på sin tredje dag och man skulle mycket väl kunna säga att vi vid det här laget säger allt med ett leende, om det inte hade varit så att vi för länge sedan slutat prata. Vad sa du? Va?? VA??!! Nej, vi skriker allt med ett leende och anledningen är att vi befinner oss i ett ändlöst halvberusat tillstånd på en av alla
de gratisfester som avlöser varandra under veckan.
Glitter! Glamour! Fest, sprit, party, dans! Och så Thom som sitter i sin vita T-shirt och vita jeans bakom en pelare, skymd av vad som ser ut att vara tjugo tyska tv-team.
Men, ärligt talat – det är något som inte stämmer med den här bilden. Thom, du har ju skrivit texten till ett av de favorittippade bidragen i schlagerfestivalen och ändå är du alltid ensam! Alla andra deltagare festar i grupp, skålande, skrålande och måna om att synas inför kamerorna. Så varför, ja – verkligen – varför sitter du nu ensam för tredje kvällen i rad och dricker öl efter öl medan ditt lands delegation: artisten, låtskrivaren, skivbolagsrepresentanterna och tv-månglarna är ute och partar på bra mycket flashigare ställen än det här?

- Om någon äter din mat så är det fel, inte sant? säger Thom och dricker mer av sin öl och fingrar på en av sina tre pråliga ringar. Jag menar, om någon går in i ditt hus, går in i köket, öppnar din frys, tar ut din mat och äter upp den… det kan inte vara rätt eller hur?

Så Thom beställer ännu en öl, vrider ringen några varv till och berättar det han skäms för att berätta: att han är totalt utfrusen från sitt lands schlagerdelegation, att han inte fått ett backstagepass – det står PRESS/SVT på hans namnbricka – att han inte ens blir insläppt i artistlogen när hans låt kommer att sjungas inför 100 miljoner tv-tittare. Hans mor ringer till honom varje dag. Då säger Thom att allt går bra, att allt är jätte, jätte, jättekul. Han nämner inte att det bråk som började med att andra personer översatte hans text – hans text! – till engelska utan att fråga honom nu slutat i att han tillbringar sin tid i Stockholm på barer, ensam, halvberusad och inte så lite bitter.

Glitter! Glamour! FEST! SPRIT! PARTY! DANS! Och så Thom och så alla vi andra som skriker med ett leende på läpparna. Hur fantastiskt är det inte att vara en av de uppburna i denna schlagerturné, som varje år för några tusen personer på en ryckig och färgsprakande resa genom Europas länder – och hur deppigt är det inte att vara den som bär de vita jeansen när resten av världen klär sig i silver och guld.

Thom åkte till Globen med titeln “kompositör” på sitt visitkort. Nu tror ingen längre på honom när han berättar vad han gör, eftersom det står “journalist” på hans mage. Fast han är inte ensam att ha förändrats under festivalen. Vi var många som åkte hit med titeln “journalist” på våra visitkort. Efter några dagar i den här världen är vi något helt annat, problemet är bara att folk fortfarande tror på det vi skriver.

- Schlagerfestivalen är som ett svart hål, du sugs in i det och Gud vet vad som händer med dig, säger en engelsk reporter och vi andra svarar VA??!! eftersom vi inte hör honom.

Globen City, Schlager City. Vi är närmare 800 journalister som anländer till Sveriges televisions största arrangemang hittills. Efter bara en minut får vi varsin svart väska och i den finns allt SVT tycker att vi behöver för att klara veckan (detta inkluderar även kexchoklad från sponsorn och biljetter till gratis vin varje dag på Café Opera, som är “official hang-out-place” – något som betonas genom att tvs inför-program sänds därifrån).

Schlagerfestivalen är en stor mediahändelse i Sverige. Men varför är den egentligen det? Troligtvis eftersom den är en så stor händelse för journalisterna själva. Kombinationen av bred underhållning (för en stor tv-publik) och vilt party (för de journalister som ska bevaka evenemanget) har gång på gång visat sig vara en oslagbar kombination när det gäller att skapa medialt intresse. “Expedition: Robinson”, Bokmässan i Göteborg, idrottstävlingar, alla är de små klassresor där inga lärare finns närvarande. Kanske är det också därför som medelåldern på de journalister som bevakar schlagerfestivalen är så hög – de yngre nöjesreportrarna behöver inga ursäkter för att få lov att festa och de har heller inga fruar och äkta män som de vill komma bort ifrån.

Bildligt sett är det ett talande startskott som går för schlagerfestivalen när några hundra inbjudna gäster (artister, journalister, de olika ländernas delegationer och scenarbetare) efter en halvtimmes väntan tillåts passera förbi det snöre som alla stått uppradade bakom i Blå Hallen i Stockholms stadshus. Detta är under måndagen, den första dagen, och med sinnena fortfarande hyfsat opåverkade är det en bedårande syn som möter oss. Just så intagande är nämligen Blå Hallen och när vissa av de utländska delegaterna kommer upp i salen på andra våningen kommer de att tro att Sverige är gjort av guld eftersom dessa väggar uppenbart är det (då kommer svenskarna att skämta genom att peka på väggarna och säga “Där är våra skattepengar”, men det kommer ingen att fatta eftersom skatteskämt bara existerar i Sverige).

När snöret rycks bort kastar sig alla in i salen – mot gratisvinet, mot buffetmaten; mot minglandet, mot den känsla av att vara speciellt utvald som endast minglande bland pseudokändisar och fotoblixtar kan ge.

Festen i Blå Hallen är den första av alla de mottagningar som avlöser varandra under festivalveckan: varje land har sin egen fest och varje fest går ut på att få så många journalister som möjligt att komma. Ju mer souvenirer och sprit som journalisterna bjuds på, desto mer positiv press räknar arrangörerna med att få.

- Ser du hon där borta i grönt? säger en engelsk reporter och ler.

- Hon är nåt slags chef på BBC. Förra året gick hon hem med en av de israeliska delegaterna.

Bara några sekunder senare möts skvallertanten och skvalleroffret i en omfamning och en lätt – jo, det visar sig att de kan vara lätta – luftkyss på kinden. So nice to see you!

Skvaller, skvaller, snask, snask. Det är lätt att låtsas stå utanför, men vem lurar man? Tidigare under dagen gled Se & Hörs förre stjärnreporter förbi bland människorna. Han jobbar numera på en kvällstidning (vilket väckt viss förstämning i journalistkretsar), men ingen är egentligen förvånad – vi är alla likadana, vi som av olika anledningar samlats i Stockholm för att lyssna på musik, rapportera om händelser som artisternas pr-människor skapat och göra vårt bästa för att få nätterna att innehålla så mycket sprit, fest och snask som möjligt. Det finns ingen väg bort: alla är besatta av det. Det är sant och det är lite sorgligt. Dessutom är det, faktiskt, bara början.

Så, Globen City, Schlager City, vad är det egentligen som händer där inne i den vita bollen, bakom dörrarna som så strängt bevakas av vakter?

- Ursäkta! Ursäkta! URSÄKTA!! Här kommer en same! ropar en tjej från SVT och vill att vi som trängs på presskonferensen ska flytta på oss för att samen som jojkar med Roger Pontare ska komma med på de bilder som just nu tas av de svenska artisterna.

- Hallå? Släpp fram samen!

Det tar ett par dagar innan allt klarnar. Jo, det gör faktiskt det, för verkligheten är så udda att det är svårt att tro på den. Det visar sig nämligen att en stor del av de ackrediterade journalisterna inte är journalister utan bara personer som har myglat sig in för att få titta på festivalen och för att delta i festandet. Och detta skulle man kanske inte bli så förvånad över om det inte hade varit för det fullständigt absurda faktum att de falska journalisterna, stärkta av sina namnbrickor, nu går in i sina roller med sådan energi att de börjar göra långa intervjuer, ställa frågor på presskonferenserna och ta välkomponerade bilder av artisterna som så klart tror att de blir intervjuade på riktigt. Men vad är på riktigt i den här världen?

- Nej, nej, jag är inte journalist, jag jobbar på bank i Holland, säger en man som om det vore ett alldeles självklart svar på den kollegiala artighetsfrasen “Och var jobbar du då?”.

Kanske är det därför som många av frågorna inleds med ett litet hyllningstal (“Congratulations to a great entry” är den vanligaste öppningen). Inte förvånande blir det lätt lite rörigt under frågestunderna.

- Next question please! säger Agneta Bolme Börjefors som är moderator under presskonferenserna och mikrofonen går till en ytterst flitig engelsman som efter efterforskningar visar sig jobba på kontor, men som nu alltså låtsas vara journalist.

Artisten svarar artigt på frågan och berättar att det vore fint med fred och kärlek på hela jorden. Vi klappar, nästa “journalist” tar vid.

Globen City, Schlager City… Vad är det för något vi skapar här inne? Presskonferenserna är separata shower i den stora showen – en bisarr metavärld som bara är på låtsas. Någonstans finns en kärna där förhoppningar och drömmar föds – artisten vill bli stjärna; kontorsmannen vill bli journalist; journalisten vill att kvällens fest ska bli ännu roligare… Centrifugalkraften samlar dock alla i ytterkanten: snabbt smälter de falska journalisterna, de riktiga journalisterna och ländernas delegationer samman till en flaggviftande enhet. Vi från Sverige hejar väl på Sverige, eller hur?

Under festivalkvällen går uppvärmaren upp på scenen och hetsar publiken till att klappa, stampa och skrika – det ska höras ordentligt när det är direktsändning. I rummet där presskonferenserna hålls behövs inga andra uppvärmningar än de vi fått i form av gratissprit: här klappas, stampas och skriks det ändå.

Okej, okej, så vi har fått lite sprit och souvenirer (sill, knäckebröd, Kalles Kaviar och snapsglas från Kosta Boda gavs bort under Pontares mottagning och österrikarna mutar oss med studsbollar som låter när man kastar dem i marken och fina röda kikare), men ärligt talat är det allt? Va?? Nej! Därborta delar ju Rysslands delegation ut gratisskivor av sin artist. Det är ingen som säger det högt, men det hörs på skriken att något händer i ena hörnet. Skriken? Ja, skriken. De där ljuden som uppstår när vad som närmast får beskrivas som ett regelrätt slagsmål bryter ut framför de förbluffade delegaterna. En man tar sats tio meter och springer hukande allt vad han kan in i folkgropen – det för stunden bästa sättet att få tag i det som är gratis visar sig vara våld och fart.

Varje journalist har ett eget litet fack i pressrummet där info och reklam lämnas flera gånger under dagen. Redan efter den första dagen har det förekommit så många stölder att facken måste vaktas. Regelrätt bevakning av gratisskivorna och gratisfotografierna upprättas och de unga tjejer som går på turistutbildningen i Båstad och som gör sin praktik i pressrummet är lika förvånade som de ryska delegaterna över hur journalisterna uppför sig.

Så vi tar refrängen en gång till: Globen City, Schlager City – vad är det som händer med oss här? I tv ser allt så polerat och trevligt ut, men efter tre dagar och tre nätter känns det som om vi turnérar med Mötley Crüe. Världen utanför stängs av mer och mer (är det verkligen riktiga tårar som tränger fram när Pontare kör refrängen eller är det bara ett uttryck för att man är så trött, så trött, så trött…?)

Vi följer med strömmen nedåt, leds in i bussar och far iväg till nya i förväg arrangerade presshändelser och klappar när artisterna ställs framför oss.

- Hej å välkommen, gå in ta öl och snaps, hej, gå in ta öl och snaps, välkommen, gå in ta öl och snaps dårå, hej å välkommen, gå in ta öl och snaps…

Det är mottagning för Roger Pontare på Skansen, men det är inte längre alldeles säkert om det verkligen är SVT-tjejen i entrén som säger de där orden eller om det är bara är ett mantra som så ihärdigt hamrats in i huvudet under de senaste dagarna att det helt enkelt börjat eka.

Så plötsligt är allt över. Efter sex dagar respekterar vi alla artister, känner för dem, önskar dem lycka till och klappar för sista gången åt våra länders delegationer. Vinnare, förutom danska Olsen Brothers, är bland annat den journalist som när han såg vilket gensvar publiken gav danskarna på genrepet genast ringde in 200 pund hos bookmakern med oddset hundra gånger pengarna.

- Fattar du hur länge jag kan vara arbetslös utan att bry mig nu? skriker en annan journalist som även han satsat pengar på Olsen Brothers.

Nåja, pengar eller inte, medias utsända kan inte förlora ett sådant här drama – det är ju ett spel skapat för oss där vi själva spelar huvudrollen. Det enda undantaget är kanske journalisten från den engelska gaytidningen som en timme efter omröstningen uppgivet förklarar “we kinda lost our angle there” och syftar på de oglamorösa danska familjefäderna. Och nej, nej, det finns verkligen ingen på efterfesten som har hört några skandalrykten kring danskarna.

Ett sista mingel bara, sen åker vi hem, några med flyg, andra med taxi.

- See you in Copenhagen!

Men därborta, ja, där bakom bordet med drinkarna, är det inte…? Jo, det är Thom igen – glad och snäll trots att hans låt inte fick så många poäng. Med kameran i handen går han nu runt och tar bilder där han håller om sina medtävlare. Efter att ha stått i kö i fem minuter för att få komma fram till den blinde spanjoren som sjöng att han ville dansa på regnbågar får han dock bryskt ett obegripligt besked av sångarens hjälpreda, som därefter leder spanjoren vidare, bort i lokalen, bort från Thom och hans kamera.

- Jag behöver faktiskt inte ta den här skiten, behöver jag det? säger Thom, mer till sig själv än någon annan och vi andra säger Va?? fastän vi för en gångs skull hör honom.

Anders Mildner

(Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan)

Inga kommentarer till ‘En vecka i Schlagerland’

Lämna en kommentar