iA


Mer om crowdfunding

by andersmi. Genomsnittliga lästid: about 2 minutes.

Mitt förra inlägg skrevs lite fort och de delar som handlade om kommunen uppfattades som lite slängiga och generaliserande, vilket inte var meningen. Jag ska försöka förklara lite bättre här.

Så här skrev jag:

Personligen tycker jag att det är märkligt att inte någon på kommunen ser det här som varumärkesbyggande för staden och shoppar de resterande exen som behövs (när jag föreläste för kommunen för ett tag sedan fick jag en dalahäst i glas som talarpresent), men det har ju varit uppenbart sedan länge att något sådant intresse inte finns. Alltså är det upp till oss själva att fixa vår egen historieskrivning. Och visst, jag kan tycka att det är okej. Det ligger både i linje med kulturen det handlar om och visar också om det verkligen finns ett intresse – på riktigt – för ämnet. Inga skattepengar slösas bort.

Det här ska inte tolkas som något surmulet gnäll över att inte kommunala pengar slussats till projektet. Återigen: jag kunde ha varit tydligare. De avslutande meningarna är kanske viktigast. Det finns poänger med att den här typen av projekt dras igenom på egen hand.

Men “någon på kommunen” kan ju handla om mer än direkt kulturstöd (vilket för övrigt de bakom projektet heller inte sökt). Det skulle ju kunna vara någon på turistbyrån som köper in 20 böcker istället för 20 dalahästar i glas. (Det tog mig lång tid innan jag förstod varför turistbyrån i Lund hade dalahästar. Svaret är – antagligen – att turister från andra länder vill köpa “svenska” saker när de är på besök i Sverige.)

Det skulle också kunna handla om samtal. Politik är ofta just det. I det här fallet hade politiken kunnat peka på projektet och sagt: Titta här, det här var ju spännande. Sådant här vill vi se mer av. Och sedan ställa frågan: Vad skulle vi mer kunna arbeta tillsammans med? Om nu kommersiella Bilder i Syd gör sina bilder tillgängliga för ett sådant stadshistoriskt projekt – vad gör vi med våra arkiv? Hur ökar vi tillgängligheten och stärker delaktigheten? Är de digitaliserade? Varför inte? Vad hade nyttan varit? Och så vidare. Ett sådant samtal hade i sig säkerligen genererat de sista bokköpare som behövs för att ro Olympenboken i land.

Crowdfundade projekt ställer också en intressant fråga om i vilket skede politiken egentligen ska komma in. Och nu pratar jag allmänt, inte om Olympenprojektet. Idag kommer politiken ofta in i första skedet: som startfinansiär. Det är viktigt och bra och kommer att behövas även framöver. Men crowdfundade projekt pekar mot ett annat arbetssätt, där politiken kanske snarare (om den ska kunna vara involverad) behöver kunna agera snabbt och litet och ge den sista knuffen istället för den första.

 

Inga kommentarer till ‘Mer om crowdfunding’

Lämna en kommentar