iA


Den pressade pressens dilemma

by andersmi. Genomsnittliga lästid: about 5 minutes.

Någon gång i mitten av 00-talet, jag skulle tippa att det var 2005 eller 2006, var jag på en redaktionsträff med Expressens kulturredaktion. Jag har varit på en del sådana träffar, men just den här kommer jag ihåg väldigt väl. Dels berodde det på att Stig Larsson gick omkring med ett cognacglas i handen – vilket var väldigt märkligt eftersom ingen sprit serverades och inga cognacsglas var synliga någon annanstans än i hans hand – dels på grund av en av sakerna som diskuterades.

Kulturjournalistiken riskerade att hamna i ett slags stillestånd, ett plågsamt harvande, eftersom de stora frågor som tid efter annan dominerat debatten hade fallit undan. Efter de jugoslaviska krigen befann sig kulturjournalisterna trevande efter samhälleliga brännpunkter som inte syntes till någonstans.

Analysen – som delades av många – var Per Svenssons och var både rätt och fel på en gång.

Som betraktelse över kulturjournalistikens tillstånd var den knivskarp. Nu i efterhand skulle den mycket väl kunna ses som förklaring till den utveckling som kom att leda fram till dagens situation. I brist på annat brännande har kulturjournalistiken allt mer sökt sig till vardagspolitiken och vi har fått en utveckling där många av dagens kulturchefer påminner en hel del om ledarsideschefer och där det allt oftare krävs en politisk dimension av kulturen för att den ska uppmärksammas, analyseras och diskuteras. Jag har tidigare skrivit att politiken med dagens medieutveckling äter allt. Det gäller även kulturen.

Men analysen var också felaktig eftersom vi stod med ett ben inne i den utveckling som så tydligt skulle komma att omforma hela samhället. Och det behöver faktiskt fortfarande sägas: för tio år sedan var redaktionerna inte intresserade av den digitala utvecklingen. Ointresset ledde till att man inte kunde identifiera omvälvningen som en betydande samhälls- och kulturfråga. Och när diskussionerna växte sig stora på annat håll – framförallt på bloggar och konferenser – valde redaktionerna att hålla dem på armlängds avstånd. När jag nu läser Per Svenssons text om medieutvecklingen i dagens Sydsvenskan, med en väldigt fin Ture Sventon-inledning, går mina tankar till dessa år av förlorad diskussion. Vad Per Svensson skriver om är ju delvis frågan om centralisering eller decentralisering av information. Det vill säga: blir något SÄMRE av att de noder som tidigare haft monopol på att ”samla in, formulera, sortera och sprida så väl nyheter som åsikter” marginaliseras? Per Svenssons svar är ja:

Sverige har länge varit ett land där samhällsplikten vägt tungt. Och fortfarande ”ska” man utnyttja sin rösträtt. Däremot är det inte längre lika givet att man också ”ska” skaffa sig ett brett och nyanserat underlag för fullgörandet av denna medborgerliga plikt. I allt högre grad kan man vända just det ”medborgerliga” ryggen; strunta i de nyheter och de debatter som konstituerar offentligheten, nöja sig med det privata, det bekräftande, det underhållande, det man redan tror sig veta.

Men vad gör då de personer som i artikeln (och på andra håll) kallas för ”nyhetsundvikare”? Ja, inte undviker de nyheter. De undviker endast en sak: den mix som en dagstidning utgör. De undviker den traditionella centraliserade noden för insamling, formulering, sortering och spridning av nyheter och åsikter. Och det är en mix som förutom de där lite finare sakerna som Debatten och Nyheterna och De Viktiga Åsikterna faktiskt alltid har innehållit en stor mängd recept, trams och underhållning – kollar man i Sydsvenskans arkiv hittar man exempelvis tolv artiklar 2014 som nämner den där märkligt påhoppade surdegen som i Per Svenssons text får klä skott för ett samhällsointresse.

De strategiska val som tidningsvärlden gjort, har i 200 år präglas av konkurrensen inom branschen. När något gick dåligt, kikade man på konkurrenterna och drog slutsatsen att man själv hade gjort fel val. Om publiken shoppade en annan sorts mix var det den egna som var problematisk. Det här fungerade så länge som konkurrensen kom inifrån, från den egna branschen. När konkurrensen plötsligt kom utifrån – vilket man med min historieskrivning alltså inte förstod eftersom man helt enkelt inte hade intresserat sig för debatten eller ens erkänt den som betydelsefull – reagerade redaktionerna med ryggmärgen och höll fast vid sin mix istället för att förändra den. (Den internetutveckling vars konsekvenser nu börjar analyseras i spalterna är bara en sak som inte fick plats – i nästan tio års tidningar).

Det här är helt logiskt inte alls lika problematiskt för de politiska analyserna, för de politikbetonade kulturtexterna eller för de långa debattartiklarna som för resten av tidningsmaterialet. Tvärtom har ju värdet för den här sortens texter som sociala objekt aldrig varit högre – det är i stor utsträckning dessa som delas och blir virala. Och visst, de präglas av ett bekräftande av åsikter. Men det historiskt sett viktigaste för valet av dagstidning har alltid varit åsiktsbekräftandet. Tidningarna startades (ofta) av rörelser som ville åstadkomma samhällsförändring och de köptes (vanligen) av människor som delade ledarsidans syn på världen.

Nu är världen inte särskilt svartvit. ”Nyhetsundvikarna” ställer sig mitt i ett flöde av nyheter (som varken Per Svensson eller Jesper Strömbäck eller jag riktigt kan uttala oss om hur det egentligen ser ut, eftersom det i högsta grad är decentraliserat och individuellt). Samtidigt flyttar decentraliseringen oss över till nya centralierade noder, varav Facebook naturligtvis är en. När dessa skruvar ner den organiska trafiken förändras förutsättningarna för flödet och informationsspridningen. Men sett ur ett historiskt perspektiv är vi naturligtvis ändå inte i närheten av den situation då vi kunde vara en, två eller max tre personer som via lokaltidningsredaktionen skildrade en bygds hela liv.

Mediekritik är viktigare än någonsin. Men en mediekritik måste vara allomfattande i en tid som ser ut som vår. Vi kan inte överge komplexiteten i våra analyser bara för att en bransch krisar – och vi kan inte uttala oss om en branschs betydelse för samhället utan att också se till dess väldigt sammansatta och delvis problematiska historia. Vilket för övrigt nog är precis den typen av krångligheter som Ture Sventon hade dragit sig för att grotta ner sig i.

Inga kommentarer till ‘Den pressade pressens dilemma’

Lämna en kommentar