iA


Åttiotalet – resan mot nollpunkten

by andersmi. Genomsnittliga lästid: almost 2 minutes.

Så var den då över. Peak 80-talsretro passerad. Så måste det ju vara när det absolut värsta av 80-talet släpas upp på Melodifestivalens scen som pausunderhållning, eller hur?

80-talstrenden har fått mig att fundera. För ju äldre jag blir, desto märkligare ter sig årtiondet. Så motsägelsefullt, så spretigt. Så stort utrymme för konstnärlighet mitt i en allt större strävan efter byggande av mainstreamkanaler.

Jag tittade på historieätarnas 80-talsprogram i julas. Och såg en liten skärva av det jag levde i. Men allt det där andra då? Jo, en del av 80-talet handlade om att blåsa upp allt som gick att blåsa upp. Maxa allt. Scenerna blev större, musklerna blev större, konstverken blev större, kläderna blev större, intäkterna blev större. Allt som är på en scen bör vara större än i verkliga livet, som David Byrne uttryckte det.

Samtidigt pågick den rakt motsatta utvecklingen. Mina artister tycktes påfallande ofta påbörja resor mot musikaliska nollpunkter, de sökte sig till minimalistiska uttryck och landade förvånansvärt ofta i olika ambient-terränger. Vid ungefär samma tidpunkter som de också siktade på topplistorna.

Hur ska man förklara det med annat än att det konstnärliga fortfarande värderades förhållandevis högt?

Kanske: att de där terrängerna ännu inte var helt utforskade.

Lyfter man endast fram nollpunkterna säger de ingenting. Så jag tänkte att jag skulle göra en liten resa in mot det vars givna slutpunkt är ett totalt stillastående.

Själv tycker jag att det är spännande hur väl allt detta i efterhand hänger ihop. Från Pete Shelleys Homosapien till Japans A Foreign Place, ja – till och med Mockba Musics Betaville och Gary Newmans Please Push No More – det här skulle nästan kunna vara en och samma skiva. Mer kommer imorgon. Men vi börjar här.

 

 

PS/ Jag har musikbloggat lite om 80-talet tidigare, här om kalla kriget och hopplöshet och här om 1985.

2 kommentarer till ‘Åttiotalet – resan mot nollpunkten’

  1. Joakim Axelsson skriver:

    Ser att Ultravox står för två låtar av tolv. Som sig bör! :)

  2. andersmi skriver:

    Alltid ett bra utgångsläge:)

Lämna en kommentar