iA


Internetskepticismen har tiden (och medierna) på sin sida

by andersmi. Genomsnittliga lästid: about 8 minutes.

 

Just nu pågår ett skifte inom internetdiskussionen. Från att ha varit hoppfull, spånande, framtidstroende och optimistisk, har debatten svängt in på ett spår där den mer än något annat är krass, kritisk och pessimistisk.

Internetskepticismen är helt enkelt det nya svarta.

Gissningsvis kommer vi de kommande åren allt mer att prata om vilka problem som den digitala och sociala utvecklingen för med sig. Vissa av dessa problem kommer att vara verkliga, andra kommer att vara konstruerade och påhittade. Mycket kommer att handla om rena gissningar.

Några av dessa gissningar kommer att sätta sig i det allmänna medvetandet och betraktas som sanningar. Det ligger nära tillhands att tro att uppfattningen att utvecklingen för med sig stora problem vad gäller läsning, kunskap, skolan och unga kommer att få ett starkt fäste. Alldeles oavsett hur det förhåller sig i verkligheten.

Varför diskuterar vi då det vi gör just nu? Här är några anledningar (det finns säkert flera):

– Det finns en reell efterfrågan efter en backlash mot internetpositivismen. Marknaden fyller detta behov, eftersom det finns varor (böcker, föreläsningar, artiklar) att sälja.

De grupper som efterfrågar varorna har under ganska lång tid känt sig irriterade över att ha pekats ut som gamla och förlegade. Det internethyllande budskapet de senaste tio åren har ju varit det mesta skulle komma att omdanas i grunden och att de som inte hängde med i utvecklingen skulle försvinna.

– Debatten har mognat och argument åt ena hållet har försetts med motvikter. Nästan alla omtalade internetskeptiska böcker tar talande nog avstamp i argument som förts fram av internetpositiva flera år tidigare.

– Det är en del i mediedramaturgin att skapa polarisering. De internetpositiva lanserade en lockande mediedramaturgisk tanke: att stora och mäktiga industrier utmanades underifrån av amatörer. När denna bild väl etablerats, går den journalistiska rutinen vidare och söker efter röster som står för en helt motsatt bild. Det är dessa som syns nu.

– Debatten är också ett led i en betydligt mer intern positioneringskamp mellan inflytelserika personer som vill vara tongivande i diskussionen. Förutom att debatten i sig är ett mål för de personer som deltar, finns det också en hierarki att slåss om – och så klart diverse konsulttjänster, som går till de personer som anses vara debattledande.

Allt ovan är skrivet utan värderingar. Det är, som jag ser det, skäl till varför vi diskuterar det vi gör. Men till dessa skulle jag vilja foga en lite mer komplex tanke kring vilka idéer som är möjliga att diskutera i ett medieklimat som ser ut som det gör.

1999 kom Jeffrey Scheuer ut med boken Sound Bite Society, som innehåller en mediekritisk analys som jag ofta återkommer till – nämligen att det aldrig är lika lätt att framföra två olika politiska budskap.

I boken analyserar Scheuer tv-utvecklingen och noterar att de som blir intervjuade idag får mycket kortare tid på sig att säga något än de fick igår. Sett över tid har minuter krympt till sekunder. Kvar finns en pyttelitenminichans att häva ur sig något som får fäste hos tittarna. Varpå politik förvandlas till en jakt på den bästa one-linern – eller sound bites, som Scheuer skriver.

Det är i en sådan kultur som vi får partier som sitter i direktsändning och upprepar fraser som ”Vi tänker satsa på jobb, skola och vård!”. Det finns nämligen inte tid till så mycket annat. Samhällsförändring har förvandlats till payoff-formulerande.

Lägg sedan till en politisk journalistik som allt mer fokuserar på dramabyggande och ett ökat symbiotiskt förhållande mellan reportrar och politiker och det är uppenbart att vi har ett problem.

Men. Scheuer går vidare med sin analys till något ännu mer intressant: att vissa politiska ståndpunkter tar längre tid att formulera än andra. Han hävdar att ett högerbudskap ofta går att uttrycka snabbare än ett vänsterbudskap.

Att säga att skatterna bör vara låga eftersom människor själv bör få bestämma vad de ska använda sina pengar till, går exempelvis ganska fort. Att säga att skatterna bör vara höga, tar enligt Scheuer längre tid, eftersom man då måste försvara varför man ska ta folks pengar och berätta exakt vad man ska använda dem till.

Man kan ha många synpunkter på resonemanget (och Scheuer blev också kritiserad för det), men jag brukar använda det som modell när jag tittar på de ämnen som är all the rage för tillfället.

Men det som jag tycker är intressant med till exempel Morozov eller Pariser eller för den delen Keen eller Carr, är att deras argument är snabba och går fort att framföra. Allt blir inte bra, bara för att man adderar internet. Internet är inte lösningen på alla problem. Det kan i själva verket vara tvärtom. Google övervakar dig. Facebook övervakar dig. Litar du på internets filtrering kommer du bara få de resultat du förväntar dig och aldrig lära dig något nytt.

Som jämförelse kan man titta på den typen av tankar som exempelvis Kevin Kelly för fram i What Technology Wants och ställa frågan hur det kommer sig att de – oavsett vad man tycker om dem – är totalt osynliga i svensk press. Antagligen beror de på att de är för komplexa. De låter sig inte förvandlas till sound bites.

Vi lever alltså i en medievärld som gärna diskuterar sågningen av vissa verk, men som inte är intresserad av att diskutera dessa verk till att börja med (Morozovs senaste bok är ett typexempel på detta: hur en ganska enig mediekår hyllar en kritisk nagelfaring av en rad verk som nästan ingen har läst och som endast undantagsvis har diskuterats i svensk press).

Detsamma tror jag gäller för saker som hur demokratin kan främjas av till exempel öppenhet, transparens och deltagande. Dessa ämnen har diskuterats i medierna, men om vi jämför vilket utrymme de kräver med hur snabbt det går för en skeptiker att bita av diskussionen med att nämna något om filterbubblan, Facebooks övervakning eller Googles makt, är det lätt att se vem som kommer att vinna medieutrymmet.

Jag tycker att Evgeny Morozovs senaste är väldigt intressant. Många av de tankar han för fram är behövliga. Men jag tror också att det har lite med hur medierna fungerar att göra att just dessa åsikter är så i ropet för tillfället. De går nämligen att framföra snabbt.

I boken tar Morozov bland annat upp hur kraven på öppenhet och transparens från makthavare i själva verket kan få negativa konsekvenser och bidra till sämre beslut. Ibland behövs det slutna rum, hävdar han, där folk kan få säga vad de tycker utan att varenda ord överhörs.

Det är ett väldigt spännande litet kapitel. Skulle man nu försöka problematisera det, behövs det rejält med utrymme. Själv hade jag antagligen velat diskutera hur EU:s slutenhet skapar demokratiska problem, eller hur kommunerna i Sverige under lång tid satt i system att komma undan offentlighetsprincipen genom bland annat bolagiseringar. Ja, att visa på vinsterna med att förändra dagens tämligen slutna styrning, skulle egentligen också kräva en diskussion som handlade om vilka problem som demokratin idag egentligen står inför – hur förtroendet för de demokratiska institutionerna sjunker över delar av västvärlden och hur vi som en följd av det får en våg av demonstrations- och aktionsgrupper som vill förändra något (men inte vet hur) och en allt starkare populism och högerextremism.

Och då har vi inte ens kommit fram vi till frågan HUR ett ökat deltagande skulle genomföras i praktiken. Ja, ni förstår kanske vad jag menar. Lägg till tanken att en stor del av dessa frågor kommer att avhandlas via Twitters 140 tecken, så blir det uppenbart vilka argument som kommer att ha överhanden.

Brit Stakston har alltså (som vanligt) helt rätt när hon skriver att ”det helt nyanslösa hyllandet av nätet som en plats där alla är fyllda av godhet och allvetande visdom ifrågasätts allt mer”.

Vi kommer att få se mer av detta, mycket mer.

Men tillåt mig vara lite skeptisk. Jag tror inte att vi kommer att få en fördjupad debatt, utan tvärtom en allt snabbare, mer snuttifierad och halmdockepräglad diskussion där det sällan eller aldrig sägs vem som framför de positivistiska näthyllningar som kritiseras (av ett skäl: det kommer i stort sett inte vara någon som framför dem på det sättet).

Och, ja, i slutändan tror jag att vi kommer att gå miste om en rad chanser som hade kunnat göra vårt samhälle bättre.

 

*uppdatering* Jag använde från början ordet internetpositivism, vilket jag fått påpekande om leder tankarna fel. Har ändrat detta. Jag har också ändrat meningen om att förtroendet för demokratiska institutioner sjunker i hela västvärlden, till ”sjunker över delar av västvärlden”. Jo, det är en trend, men rätt ska vara rätt. Tack till Pål, @richardohrvall och @nilsgustafsson för påpekande om detta.

 

#blogg100

5 kommentarer till ‘Internetskepticismen har tiden (och medierna) på sin sida’

  1. Fredrik Strömberg skriver:

    Läser den här texten med stor förväntan, lämnar den med några kommentarer. Du har rätt i en hel del här – men allt kan inte stå oemotsagt. Jag kommunicerar i listform, för att det är så rackarns effektivt och modernt:

    1. Halmgubberetoriken som du vänligt referenslänkar till finns även vackert exemplifierad i din egen text under bland annat följande citat: “Vi lever alltså i en medievärld som gärna diskuterar sågningen av vissa verk, men som inte är intresserad av att diskutera dessa verk till att börja med…”

    2. En teori är inte relevant att applicera bara för att man tycker den är elegant formulerad. Jag tror att rätt få andra ser den här mediala spelteorin som skälet till att den här diskussionen uppkommer just nu. Även bland oss som bedriver vår verksamhet PÅ nätet, inte OM nätet, lever den här diskussionen på ett sällsamt starkt sätt, av skäl som är betydligt mer jordnära än lösryckta medieteorier; som exempelvis möjligheten att på ett relevant sätt kunna beskriva den värld vi verkar i, att förstå om något kommer eller inte kommer att fungera – utan att behöva jämföra det med en mall av änglahår, enhörningstårar och historiska tidevarv.

    Och att påpeka att medierna på något sätt har lånat sig till den skeptiska sidan visar väl mer på ett skevt intag av medier i såna fall. Det är inte direkt en svår uppgift att hitta betydligt fler teknikomfamnande artiklar i var och varenda publikation som innehåller också artiklar som beskriver den kritik mot internetcentrismen (Morozovs begrepp) som torgförs för närvarande. Såsom tungan söker den trasiga tanden…

    3. Att göra ett försök till en systembeskrivande ansats – i att det finns pengar att tjäna på att vara internetskeptiker och att det skulle vara en starkt drivande orsak till att kritiken ens kommer fram – utan att nämna att man själv är en del av systemet som tjänar pengar på att vara motsatsen är väl lite märkligt, inte sant?

    4. Och eftersom du gärna vill upplysa om retoriska figurer så är det intressant att se användandet av klassikernas klassiker i slutet av texten: Den falska dikotomin.
    För var i den “internetskeptiska” (märk väl, det är inte skepticism till internet som sådant som Morozov anför – det är kritik mot den mytologiska figuren “internet”) diskursen finner du motstånd mot att diskutera hur “förtroendet för de demokratiska institutionerna sjunker i hela västvärlden och hur vi som en följd av det får en våg av demonstrations- och aktionsgrupper som vill förändra något (men inte vet hur) och en allt starkare populism och högerextremism”? Den hör inte jag – utan för att göra den avtolkningen måste man nog faktiskt anta just den världsbild som Morozov, Carr, Lanier och andra försöker utmana: Den om den ensidigt goda kraften i allt som kan beskrivas som en frukt av eller fött av internet.

    5. Till sist: att sedan dra in Twitters teckenbegränsning som skadligt för debatten och således en illa vald arena för den att föras på – för att passa in i den helt stokastiskt valda Scheuer-teorin – får ju en i det här sammanhanget lite speciell poäng: Den avgränsningen kommer nog att göra att vi går miste om en rad röster som hade kunnat göra vår diskussion bättre.

    (På en annan not, därför sist och inom parentes: Jag tror att det är sunt att vara ärlig inför vad ens egna känslor – och varför man har dem – för “internet” är innan man ägnar tid åt att påstå att man förstår vad andras kommer sig av. Av det syns inget i din text, i stället påstår du dig skriva “utan värderingar”. Inte ska väl du, som debattör i frågor om metalagret i redaktionella urvalsprocesser bland annat, låna dig själv till att ens låtsas som att det som beskrevs som “utan värderingar” ovan ens var i närheten av det (de fyra första styckena är ju ett rent brandtal mot den internetskepsis du sedan högst värderande beskriver). Det står ju till och med i klartext: “Det finns säkert flera”. Ja, det finns det – men du valde just dessa, hur är det “utan värderingar”?)

  2. [...] Anders Mildner spinner idag vidare om det han ser kopplat till ifrågasättande av internetcentrismen som sker nu. [...]

  3. andersmi skriver:

    Tack för kommentarer, Fredrik. Svarar i samma moderna form.

    1. Men det ger jag ju exempel på i texten (Morozov)?

    2. Ja, det har du så klart rätt i. Och jag förstår precis hur du menar. Ganska ofta har vi hamnat i den här typen av diskussioner, känns det som. Det handlar väl egentligen om huruvida den här sortens kulturteoretiserande kan anses ge en något eller inte. Jag tycker att det fyller en stor funktion (utan att tala för mina egna bidrag i genren), eftersom det handlar om sätt att betrakta världen.

    Det där med vilken sida som syns mest, handlar antagligen om samma sak: vi tänker nog både på olika medier och olika artiklar här. Jag åsyftar egentligen vad man skulle kunna kalla en bredare kulturdebatt.

    3. Nja, då tror jag att du missförstår mig. Jag menar så här: det finns skäl varför debatten ser ut som den gör. Vad dagens internationella debattörer gör är till stora delar att syssla med underhållning. De underhåller massorna – på konferenser – för mellan 75 000 och 500 000 per gång. Och finns det varor att sälja på ena sidan, kommer det att finnas det på den andra. Det har ingenting med vad som sägs att göra. Vår tid är galet upptagen med polariserade debatter och utslagen syns på bägge sidor i alla diskussioner, så även den här. Det är ingen slump att Morozovs bok innehåller ett så flitigt register över debattörer, eller varför den är uppbyggd på det sättet den är. Det är en del av en förlagskultur där just den sortens polemiserande böcker är säljbara. Jag lägger ingen värdering i det (mer om det senare), det är bara ett konstaterande.

    4. Jag menar alltså inte att det finns ett motstånd mot att diskutera detta. Bara att svaren på den sortens kritik Morozov för fram antagligen blir längre än hans egna inlägg. Det här är ingen exakt vetenskap. Jag hävdar inte ens att det är mätbart. Det är en tanke jag kastar fram, eftersom jag tror att det ligger något i den.
    Jag går inte in på Morozov mer, eftersom jag har recenserat boken och texten är ännu inte publicerad. Men jag är ganska positiv till den. Mer än du tror, antagligen.

    5. Mm, kanske. Jag vet inte.

    (Nja, jag kan ju inte bestämma hur jag blir läst. Jag känner själv inte att jag lägger några större värderingar i de saker jag räknade upp. Med det menar jag att det är ett försök att betrakta det neutralt från min sida. Men varken jag eller någon annan är ju neutral eller objektiv, det är en omöjlighet, därav det infogade ordet ”större” i ”några större värderingar”.)

    6. Jag är skeptisk till att kommunicera i listform.

  4. Fredrik Strömberg skriver:

    Så du menar att det är Morozov som inte gärna diskuterar dessa verk? Halmgubberiet gäller det svepande påståendet: “en medievärld…” och vidare.

    Sedan tror jag att det är att leda diskussionen i fel riktning om man likställer stora profiler som Morozow, Shirky och Carr med “konsultjänster”. Möjligen menar du vad du säger i kommentaren, men jag tror att rätt många läser det som att det handlar om personer på en helt annan nivå i hackordningen.

    Jag trodde egentligen inte alls att du skulle vara negativ till Morozovs bok, utan faktiskt glad för att någon vill och orkar lägga intellektuellt motvärn till en “sanning” som har tillåtits växa ganska ostörd under många år. Det var därför jag blev förvånad över den här texten – som snarare framstår som ett stick i sidan till de som ser “internet”-kritiken som relevant och passande.

    Sedan fortsätter jag att framhärda att din tolkning av vilket budskap som går snabbast att framföra är bakvänd. Det här är svårslaget: “Internet is the shit”. Om någon hade sagt “Internet is evil” hade det varit kortare – men det vet du ju att i alla fall Morozov inte säger. Däremot har vi alla läst ungefär en miljon (överdrifter inkluderade) helt oproblematiserade hyllningar av ny teknik, dess möjligheter och dess inflytande. Så att det skulle vara krångligare att vara skamlöst internetcentrisk än att bemöta internetcentrismen är för mig helt främmande. Jag förstår helt enkelt inte den poängen.

    Och, för att vara lite noggrann: Det står fortfarande inte “större värderingar” i texten. Det står “utan värderingar”, exakt så och inget annat. Så, min kommentar om detta är fortfarande giltig – att du sedan inte håller med, det är ju självklart en annan fråga.

    Jag undvek listorna här. Blev mer svårläst på en gång.

  5. andersmi skriver:

    Hm, är det jag som är otydlig? Hela stycket lyder ju:

    Vi lever alltså i en medievärld som gärna diskuterar sågningen av vissa verk, men som inte är intresserad av att diskutera dessa verk till att börja med (Morozovs senaste bok är ett typexempel på detta: hur en ganska enig mediekår hyllar en kritisk nagelfaring av en rad verk som nästan ingen har läst och som endast undantagsvis har diskuterats i svensk press).

    Jag menar vad jag skriver i kommentaren (sedan tror jag i och för sig att intresset för nätskepticism sprider sig över hela fältet som en följd. Jag tror inte att det kommer att vara så lätt att sälja ett okritiskt näthyllande på någon nivå framöver. Däremot tror jag att vi kommer leva med en bild av att så är fallet och det är lite den problematiken jag försöker ringa in).

    Jag tror att det är bra att försöka förstå varför också de trender man tycker är relevanta uppstår och vad som föder dem.

    Sedan tror jag faktiskt att det tar längre tid att propagera för tex öppenhet än vad det tar att propagera för slutenhet. Det är åtminstone min egen erfarenhet, och jag har pratat en hel del om det i kommunsammanhang.

    Och du har helt rätt! Det står faktiskt inte ”större värderingar”! Det förvånade mig lite, jag var helt övertygad om att jag skrivit det. Nu blir det ju fånigt att ändra. My bad & tack för korret.

Lämna en kommentar